Jag är lite förundrad över vänsterns tystnad när det gäller tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall. I borgerlig press slås jubileet upp med stora bokstäver. Man ger ut särskilda bilagor som behandlar ämnet. Veckobladet, som jag läser, nämner praktiskt taget inget. I Dagens Arena finner man artiklar om andra murar. Jag tycker också att det är viktigt att behandla och informera om alla murar som byggs för att skilja människor åt. Inte minst den orättfärdiga muren mellan Palestina och Israel. Men i ärlighetens namn måste man ändå framhålla att skillnaden mellan Berlinmuren och andra murar är att Berlinmuren i första hand var till för att stänga inne folk, medan andra murar oftast är till för att stänga ute folk. Värt att fundera över. Sökning på Berlinmuren på ETC gav en träff på en artikel som i huvudsak handlade om USA och Afghanistan.
I Flamman finner man faktiskt en artikel, som handlar om en som var med och byggde muren, ”Jag var inte handgripligen med och byggde muren, men symboliskt gjorde jag det” säger Åke Wilén. I Proletären finner jag några intressanta artiklar. Artiklar som positionerar Proletärens hållning – man var positiva och stödde utvecklingen i DDR hösten1989. Man var kritisk ”till den byråkratiserade, livsodugliga form av socialism som efterhand utvecklades i Sovjet och Östeuropa, i DDR krönt av ett övervakningssystem som bara alltför mycket liknande det morbida svenska IB-systemet”.
Man kommenterar också utvecklingen efter Sovjetunionens fall, att det inte var dörren till paradiset som öppnades. ”Mellan 1991 och 1997 föll Rysslands BNP med 83 procent. Investeringarna sjönk med 92 procent, arbetarlönerna med 78 procent och pensionerna med 67 procent. Det enda som steg var fattigdomen, arbetslösheten och antalet miljardärer. För med plundringen fick Ryssland sina rövarbaroner. Under samma period minskade befolkningen i Ryssland med fyra miljoner människor. Ryssarna dog som flugor av fattigdom och av fattigdomens välkända följeslagare, som kolera, difteri, syfilis, tbc och alkoholism.” Man citerar Åsa Linderborg i Aftonbladet som säger att ”Hade det skett under Brezjnevs tid hade vi betecknat det som ett folkmord”. I en annan artikel påminner man om den nuvarande utvecklingen i Sydamerika ”Vi förflyttar oss också till en annan del av världen, där miljontals människor struntar i att högern 1989 förpassade socialismen till historiens skräphög. För idag, tjugo år efter murens fall, har de åter fört upp socialismen på dagordningen.” I en tredje artikel redovisar man en enkätundersökning som visar att fd DDR medborgare har en mer positiv syn på det gamla systemet än vad som accepteras i väst. I väst säger man att de gamla DDR-medborgarna har en romantisk (kanske nostalgisk) syn på det land de levt i. Man nämner också att skolböckerna är skrivna ur västs perspektiv och att detta perspektiv i längden kommer at vinna då de generationer, som så småningom växer upp och inte får information från föräldrar som själva levt i DDR, får sin huvudsakliga information från skolböckerna.
Arbetaren säger att som syndikalist fanns det inget försonande i de realsocialistiska regimerna. Men man tar också upp temat att en mur föll men andra uppstod. Annars menar man att man borde fira med förnuft och eftertanke.
Eftertanke är inget som är signifikativt för den borgerlig press och de borgerliga politiker som enkelt konstaterar att Berlinmurens fall innebar att kommunismen för gott är besegrad och att marknadsekonomi (eller kapitalism om man så vill), yttrandefrihet och fria val är det problemfria önsketillståndet. Precis som om det vore en tävling. En har vunnit – den andre har förlorat. Vi hade rätt – Ni hade fel. Otroligt infantilt och oreflekterat. Man inser inte att varje system har sina offer om det kommunistiska systemet hade censur, övervakning, instängning, varubrist, förföljelse av sådana som inte anpassade sig så har de kapitalistiska systemen, tiggare, bostadslösa, fattiga, arbetslösa, missbrukare, utförsäkrade etc.
Man kan ju undra vad det var i det kommunistiska systemet som gynnade despotiska tyranner, som t ex Stalin som mördade miljontals människor. Är det något inneboende i de maktstrukturer som kännetecknar kommunismen eller var det bara olyckliga omständigheter som skapade Stalins skräckvälde? Är det så att människor är så individualistiska att de måste styras med järnhand om man skall kunna upprätthålla system som är baserade på solidaritet eller var det maktgalna ledare ville skapa och tillhöra en privilegierad överklass? Var går gränsen mellan solidaritet och individualistiska behov? Dessa och många andra frågor vill man gärna få svar på. Detta kommer säkert att så småningom belysas, genom vänsterns debattörer, litteratur, film och forskning. Men då krävs större lyhördhet än den som kännetecknar regeringen propagandainstitut Forum för levande historia, som har regeringens uppdrag att informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten, dvs att beskriva hur det gick till, men inte varför det kunde hända och om det som hände ens kan förknippas med kommunism.
Vad var det då som gjorde att muren föll? Var det behovet av yttrandefrihet? Behovet av att kunna resa fritt, att inte känna sig bevakad, att kunna lita på att bästa vännen inte är en rapportör? Ärligt talat – jag tror inte det. Slavenka Drakulic raljerar kanske en smula när hon skriver att ”viktiga skäl till att kommunismen föll var att systemet inte kunde tillfredsställa kvinnornas grundläggande behov, nämligen tillgång på toalettpapper och tamponger”. Men jag är övertygad om att Drakulic sätter finget på rätt punkt. Jag tror att det i första hand var den materiella nöden som störtade muren och sovjetsystemet. Om man hade lyckats att skapa en god materiell tillvaro för sina medborgare, hade det helt säkert funnits tillräckligt många som hade anpassat sig till systemets villkor och garanterat dess fortbestånd. Fast det är troligt att slutenheten mot omvärlden var en av orsakerna till att man inte lyckades förse medborgarna med goda materiella förhållanden.
Av allt att döma saknade kommunistsystemet förmåga att skapa tilläckligt materiellt välstånd, även om idealet inte är vår prylkonsumistiska värld. Jag kom ju själv att uppleva sakernas tillstånd när jag besökte Baltikum strax efter självständigheten, då jag fann nedgångna och slitna sjukhus som inte underhållits på decennier. Sjukhusutrustning som inte underhölls och som inte byttes ut till ny utrustning, som är nödvändig för att kunna erbjuda bra och modern sjukvård. Bilar var gamla och skröpliga, hus med fönster som drog. Ja det mesta var materiellt eländigt. Missnöjet var uppenbart, men nya regimer skapade också problem, arbetslöshet, fattigdom, fattigpensionärer som tiggde på gatan, samtidigt som vissa andra blev väldigt rika. Detta var säkert förvirrande för många som hade flytt, ja jag vet inte om ur askan i elden är rätt uttryck, men i vart fall från en problematisk verklighet in i en annan.