Muren och vänstern

Jag är lite förundrad över vänsterns tystnad när det gäller tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall. I borgerlig press slås jubileet upp med stora bokstäver. Man ger ut särskilda bilagor som behandlar ämnet. Veckobladet, som jag läser, nämner praktiskt taget inget. I Dagens Arena finner man artiklar om andra murar. Jag tycker också att det är viktigt att behandla och informera om alla murar som byggs för att skilja människor åt. Inte minst den orättfärdiga muren mellan Palestina och Israel. Men i ärlighetens namn måste man ändå framhålla att skillnaden mellan Berlinmuren och andra murar är att Berlinmuren i första hand var till för att stänga inne folk, medan andra murar oftast är till för att stänga ute folk. Värt att fundera över. Sökning på Berlinmuren på ETC gav en träff på en artikel som i huvudsak handlade om USA och Afghanistan.

I Flamman finner man faktiskt en artikel, som handlar om en som var med och byggde muren, ”Jag var inte handgripligen med och byggde muren, men symboliskt gjorde jag det” säger Åke Wilén. I Proletären finner jag några intressanta artiklar. Artiklar som positionerar Proletärens hållning – man var positiva och stödde utvecklingen i DDR hösten1989. Man var kritisk ”till den byråkratiserade, livsodugliga form av socialism som efterhand utvecklades i Sovjet och Östeuropa, i DDR krönt av ett övervakningssystem som bara alltför mycket liknande det morbida svenska IB-systemet”.

Man kommenterar också utvecklingen efter Sovjetunionens fall, att det inte var dörren till paradiset som öppnades. ”Mellan 1991 och 1997 föll Rysslands BNP med 83 procent. Investeringarna sjönk med 92 procent, arbetarlönerna med 78 procent och pensionerna med 67 procent. Det enda som steg var fattigdomen, arbetslösheten och antalet miljardärer. För med plundringen fick Ryssland sina rövarbaroner. Under samma period minskade befolkningen i Ryssland med fyra miljoner människor. Ryssarna dog som flugor av fattigdom och av fattigdomens välkända följeslagare, som kolera, difteri, syfilis, tbc och alkoholism.” Man citerar Åsa Linderborg i Aftonbladet som säger att ”Hade det skett under Brezjnevs tid hade vi betecknat det som ett folkmord”. I en annan artikel påminner man om den nuvarande utvecklingen i Sydamerika ”Vi förflyttar oss också till en annan del av världen, där miljontals människor struntar i att högern 1989 förpassade socialismen till historiens skräphög. För idag, tjugo år efter murens fall, har de åter fört upp socialismen på dagordningen.” I en tredje artikel redovisar man en enkätundersökning som visar att fd DDR medborgare har en mer positiv syn på det gamla systemet än vad som accepteras i väst. I väst säger man att de gamla DDR-medborgarna har en romantisk (kanske nostalgisk) syn på det land de levt i. Man nämner också att skolböckerna är skrivna ur västs perspektiv och att detta perspektiv i längden kommer at vinna då de generationer, som så småningom växer upp och inte får information från föräldrar som själva levt i DDR, får sin huvudsakliga information från skolböckerna.

Arbetaren säger att som syndikalist fanns det inget försonande i de realsocialistiska regimerna. Men man tar också upp temat att en mur föll men andra uppstod. Annars menar man att man borde fira med förnuft och eftertanke.

Eftertanke är inget som är signifikativt för den borgerlig press och de borgerliga politiker som enkelt konstaterar att Berlinmurens fall innebar att kommunismen för gott är besegrad och att marknadsekonomi (eller kapitalism om man så vill), yttrandefrihet och fria val är det problemfria önsketillståndet. Precis som om det vore en tävling. En har vunnit – den andre har förlorat. Vi hade rätt – Ni hade fel. Otroligt infantilt och oreflekterat. Man inser inte att varje system har sina offer om det kommunistiska systemet hade censur, övervakning, instängning, varubrist, förföljelse av sådana som inte anpassade sig så har de kapitalistiska systemen, tiggare, bostadslösa, fattiga, arbetslösa, missbrukare, utförsäkrade etc.

Man kan ju undra vad det var i det kommunistiska systemet som gynnade despotiska tyranner, som t ex Stalin som mördade miljontals människor. Är det något inneboende i de maktstrukturer som kännetecknar kommunismen eller var det bara olyckliga omständigheter som skapade Stalins skräckvälde? Är det så att människor är så individualistiska att de måste styras med järnhand om man skall kunna upprätthålla system som är baserade på solidaritet eller var det maktgalna ledare ville skapa och tillhöra en privilegierad överklass? Var går gränsen mellan solidaritet och individualistiska behov? Dessa och många andra frågor vill man gärna få svar på. Detta kommer säkert att så småningom belysas, genom vänsterns debattörer, litteratur, film och forskning. Men då krävs större lyhördhet än den som kännetecknar regeringen propagandainstitut Forum för levande historia, som har regeringens uppdrag att informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten, dvs att beskriva hur det gick till, men inte varför det kunde hända och om det som hände ens kan förknippas med kommunism. 

Vad var det då som gjorde att muren föll? Var det behovet av yttrandefrihet? Behovet av att kunna resa fritt, att inte känna sig bevakad, att kunna lita på att bästa vännen inte är en rapportör? Ärligt talat – jag tror inte det. Slavenka Drakulic raljerar kanske en smula när hon skriver att ”viktiga skäl till att kommunismen föll var att systemet inte kunde tillfredsställa kvinnornas grundläggande behov, nämligen tillgång på toalettpapper och tamponger”. Men jag är övertygad om att Drakulic sätter finget på rätt punkt. Jag tror att det i första hand var den materiella nöden som störtade muren och sovjetsystemet. Om man hade lyckats att skapa en god materiell tillvaro för sina medborgare, hade det helt säkert funnits tillräckligt många som hade anpassat sig till systemets villkor och garanterat dess fortbestånd. Fast det är troligt att slutenheten mot omvärlden var en av orsakerna till att man inte lyckades förse medborgarna med goda materiella förhållanden.

Av allt att döma saknade kommunistsystemet förmåga att skapa tilläckligt materiellt välstånd, även om idealet inte är vår prylkonsumistiska värld. Jag kom ju själv att uppleva sakernas tillstånd när jag besökte Baltikum strax efter självständigheten, då jag fann nedgångna och slitna sjukhus som inte underhållits på decennier. Sjukhusutrustning som inte underhölls och som inte byttes ut till ny utrustning, som är nödvändig för att kunna erbjuda bra och modern sjukvård. Bilar var gamla och skröpliga, hus med fönster som drog. Ja det mesta var materiellt eländigt. Missnöjet var uppenbart, men nya regimer skapade också problem, arbetslöshet, fattigdom, fattigpensionärer som tiggde på gatan, samtidigt som vissa andra blev väldigt rika. Detta var säkert förvirrande för många som hade flytt, ja jag vet inte om ur askan i elden är rätt uttryck, men i vart fall från en problematisk verklighet in i en annan.

Kommentarer till tidigare inlägg

Jag påpekade i inlägget ”Perception management” att syftet med de militära insatserna i Afghanistan bytts från att bekämpa och förebygga internationell terrorism och att finna och ta Usama Bin Ladin till att värna kvinnors rättigheter. Jag noterar nu att också Jan Björklund i sitt tal till folkpartiets kongress framhåller att vi, svenska soldater, är i Afghanistan för att värna kvinnorna ”Till Tahira, 11 år, sänder vi ett budskap. Vi stannar i Afghanistan. För din skull” säger han.

Jag lyssnade på Vetandets värld i radio där man berättade om Nya Karolinska, ett sjukhus man planerar att bygga i Solna. Det verkar bli ett sjukhus där man kommer koncentrera högspecialiserad vård, så som jag pläderade för i ”Tag två och skapa tre”. Region Skåne borde kanske hålla ögonen öppna och studera vad man håller på med i Stockholm.

Hälsoval och jourläkarcentral

Hälsovalet är ju en reform som drivits igenom med stor hast och stort politiskt tryck i Region Skåne. Socialdemokraterna har inte kunnat stå emot. Vi har ju haft problem med tillgängligheten i primärvården och det kan vara svårt att politiskt stå emot ett system som ser ut att kunna leda till bättre tillgänglighet, särskilt om man inte har någon egen idé om hur problemen skall lösas.

För de flesta ter sig ändå konsekvenserna ganska oöverblickbara. Kopplingen till Skånsk livskraft är tveksam, men denna strategi tar man ju inte så allvarligt på längre. I början på seklet stod profeterna upp och talade dyrt och heligt om hur Skånsk livskraft skulle styra utvecklingen inom sjukvården. Om hur närsjukvården skulle skapa den gränslösa vården, där multisjuka Agnes inte skulle slussas mellan medicinen, kirurgen och ortopeden, utan tas om hand som den hela människa hon är. När Karin Christensson tillträdde som sjukvårdsdirektör var hennes övergripande ambition att utveckla sjukvården i enlighet med Skånsk livskraft (eller införa Skånsk livskraft som det hette, vilket kanske tyder på att man redan då inte hade kläm på vad en utvecklingsstrategi är). Hälsovalet är ju trots allt i huvudsak bara en annan driftsform för primärvården.

Att införandet av hälsovalet går så snabbt innebär att vi inte hinner lösa de IT-system som krävs för smidig informationsöverföring mellan hälsovalsenheterna och den övriga sjukvården. Vi tillåter oss att bryta mot lagen, då nödvändiga funktioner för att uppfylla patientdatalagen knappast är uppfyllda.

Nåja, sådana petitesser får man kanske stå ut med och någon kommer säkert att sarkastiskt tillägga, att om man skall vänta på IT, kommer över huvud taget ingen verksamhetsutveckling att kunna ske.

Nu kan vi emellertid konstatera den första tydliga negativa effekten av hälsovalet. Det handlar om primärvårdens jourverksamhet.

För några år sedan var primärvårdens jourläkarcentral placerad på Södertulls vårdcentral. Behövde man hjälp efter vårdcentralens normala öppettid, fick man vända sig dit. Samtidigt fanns och finns det ett problem med att många patienter har svårt att bedöma om de bör gå till lasarettets akutmottagning eller till jourläkarcentralen. Detta innebar att många patienter söker sig till akutmottagningen fast de istället borde söka sig till primärvårdens jourläkare. Man bestämde då att placera primärvårdens jourläkarcentral i samma hus som lasarettets akutmottagning. När akutens triagesjuksköterska bedömde att patientens tillstånd inte krävde akutmottagningens tjänster, kunde patienten enkelt hänvisas till den intilliggande jourläkarmottagningen. Om denna hade fått finnas kvar, kunde den utvecklats vidare (om viljan funnits) till det som sägs i Skånsk livskraft, dvs att det skall finnas en närakut som tar hand om alla akuta tillstånd som inte är av så allvarligt art att de skall tas om hand av sjukhusets akut (i princip livshotande eller att man i vart fall kommer till sjukhuset i ambulans). Till lasarettets närakut skall också finnas vårdplatser där man kan bli inlagd för observation eller i väntan på vidare handläggning. Dessa platser skulle speciellt ta hand om äldre multisjuka, som på så sätt skulle slippa att bollas mellan specialisterna på alla deras olika sjukdomar.

Nej, jourläkarcentralen fick inte vara kvar i närheten av lasarettets akutmottagning. Möjligheten att utveckla en närakut är borta. Detta är en effekt av hälsovalet.

Det som hände var att jourverksamheten skrevs in som en del av ackrediteringskriterierna för att få starta en hälsovalsenhet. Följden blev att jourverksamheten delades upp i två block – ett för de privata hälsoenheterna och ett för den offentliga vårdens hälsoenheter. Den offentliga vårdens jourläkarcentral flyttas tillbaka till Södertull, medan de privata samverkar kring jourverksamheten så att de turas om att ha öppet på kvällen. Det innebär att om man är listad på en privat hälsoenhet skall man först ringa ett nummer och där förhöra sig om vilken av hälsocentralerna som är öppen den här kvällen, och sedan ta reda på var den ligger och ta sig dit. Varför måste det som är bra brytas sönder?

Tag två och skapa tre

Så gjorde alliansen i Region Skåne ett chockdrag. Tidigare löften om att PROLUMA-projektet enbart skulle handla om att profilera och samordna verksamheterna på universitetssjukhusen i Lund och Malmö, inte slå samman dem, visade sig inget värda. I Stockholm hade man ju slagit ihop universitetssjukhusen och det var ingen hit man ville upprepa här. Lurande i PROLUMA-vassen högg gäddan och slukade bytet.

Det finns en övertro på vad som kan åstadkommas med beslut ifrån ovan. Skåne har en politisk ledning som är osäker på att bli återvald och vill därför åstadkomma så mycket som möjligt innan valet. Vi har också en regiondirektör som har hög lön och som känner behov av att visa att han gör skäl för den genom att visa dådkraft och beslutsamhet. Snabba beslut är viktigast. Gamla strategiska beslut, som Skånsk livskraft, får stå tillbaka för nya politiska idéer. Förankring bland personal, anses oviktigt. När det gäller det senaste beslutet om sammanslagning av sjukhusen i Lund och Malmö ansåg man sig inte ens ha tid att diskutera med den politiska oppositionen.

Tyvärr har PROLUMA-projektet genomförts med stor okänslighet och utan Skånsk livskraft som strategisk modell. Man beskriver projektet som lyckat, men blundar för det missnöje som finns bland personalen och som yttrar sig i betydande kompetensflykt.

Skånsk livskraft säger att högspecialiserad vård skall samordnas, och att det inte bör finnas mer än en organisation för detta i regionen. Genom åren har högspecialiserad vård utvecklats så att några områden har koncentrerats till Malmö och andra till Lund. Det kan vi kanske stå ut med, men vård som betraktas som högspecialiserad skall det, för varje diagnos, behandling, alternativt specialité, bara finnas en av varje i Skåne. Nu är det antagligen så, att alla specialiteter vill hävda att en del av deras verksamhet är högspecialiserad. Här kan det kanske finnas anledning att vara restriktiv. Definitionen av högspecialiserad vård måste göras enligt uppställda kriterier, vilket kommer att innebära att det finns områden där Skåne inte har någon högspecialiserad vård. Detta kan också vara strategiskt riktigt, dvs att man satsar på de områden som kvalificerat in sig som högspecialiserade och vänder sig till andra landsting och regioner, eventuellt utomlands, för att få högspecialiserad vård inom de områden där vi saknar sådan.

Å andra sidan är både Lund och Malmö så stora att de motiverar var sitt akutsjukhus med såväl akut som planerad specialiserad vård och en betydande andel närsjukvård.

Slutsatsen av detta är att man bör skapa ett Skånes universitetssjukhus. Om det nu måste heta så, jag tycker att det är olämpligt att Lunds Universitet blir bortkopplat från namnet. I Stockholm var det ingen som ville ta bort Karolinska från namnet, och vi borde inte heller ta bort Lunds universitet ur namnet på det högspecialiserade sjukhuset. Det handlar ju också om det internationella perspektivet, när vi talar om den högspecialiserade vården.

Utöver det högspecialiserade sjukhuset behöver vi sjukhus som tar hand om akut och planerad specialiserad vård samt närsjukvård i de upptagningsområden som sjukhusen i Lund respektive Malmö har. Vi bör alltså ha ett Lasarettet i Lund och ett Malmö allmänna sjukhus som sköter dessa uppgifter. Dessa uppgifter är lokala för respektive sjukhus och gynnas inte av någon gemensam ledning. Tag två sjukhus och skapa tre. Kanske inte så opportunt att öka antalet sjukhus i Skåne, men korrekt i enlighet med strategin Skånsk livskraft.

Möjlighetens land

Trogna läsare av min blogg påminner sig att jag 1:a maj recenserade Mona Sahlins tal i Lund. Jag kritiserade det hårt. Dristade mig tom att skriva om delar av det för att det skulle bli begripligt.

När jag nu läser hennes invigningstal till kongressen, finner jag ett tal av en helt annan kvalité. Äntligen tycks hon ha funnit de rätta rådgivarna, eller har hon kanske kanske krupit till korset och insett att hon måste lyssna på rådgivarna. Invigningstalet var faktiskt ett bra tal.

Hon talar om möjligheternas land och knyter an till denna metafor i slutet av talet. På tidskriften Arena gör man jämförelsen med den amerikanska drömmen. En dröm som närs av många, men som sällan blir sann. Om Du föds som fattig är sannolikheten stor att Du också får leva Ditt liv och dö som fattig. Monas mål och vision är att drömmen om möjligheternas land skall kunna bli sann i socialdemokraternas Sverige. Inte så att alla skall blir stenrika, men att man skall kunna utbilda sig, få arbete och leva ett gott och stimulerande liv även om förutsättningarna från början var mindre goda. Vi är ju många som gjorde klassresor på sextio och sjuttiotalen i socialdemokraternas Sverige. Nu måste det åter bli möjligt.

En underökning på Oslo universitet visade att i USA är sannolikheten 0,42 för en son att som vuxen hamna i samma inkomstklass som sin far (gäller alltså såväl dem som är födda i rika som i fattiga familjer). Motsvarande siffra i Sverige är 0,26. Sannolikheten för att man hamnar i det övre inkomstskiktet om ens far tillhör det lägre inkomstskiktet är 0,08 i USA och 0,11 i Sverige.  Fler gör alltså klassresor i Sverige, men inte anmärkningsvärt många fler. Vad som är önskvärt vet jag inte riktigt. Det kan ju inte vara mål i sig, att alla som har en far i det lägsta inkomstskiktet hamnar i det övre inkomstskiktet som vuxen. Det kan ju vara OK om fattiga blir medelinkomsttagare. Jag tror emellertid att siffrorna återspeglar att vi fortfarande har social snedrekrytering till högskola och universitet och att det finns anledning att göra något åt det (inte minst i USA).

Mona kritiserar alliansen genom att i fråga efter fråga säga att – eftersom de har gjort det så, så vill de väl ha det så. De kunde ju gjort annorlunda.

Man får väl utgå ifrån att de vill ta ifrån sjuka sin sjukpeng och försäkring ett visst datum oavsett om de är friska eller inte.

Man får väl utgå från att de vill genomföra avknoppningar även om det innebär förmögenhetsöverföring från många till några få.

Man får väl utgå från att de vill sänka skatten hos den rikaste tiondelen av befolkningen så att de får en större inkomstförstärkning än vad 60% av befolkningen får tillsammans.

Moderaternas futtiga dröm för framtiden är att kunna sänka skatten lite till, vi drömmer om möjligheternas land. De har trott på den mirakelkur de alltid tror på: sänkt skatt. Teorier som snart hela världen lämnat, som säger att klyftor skapar utveckling och att marknaden fixar allt. Hon säger att moderaterna inte borde ha mer än 10%  röstandel, eftersom det bara är den de 10% som har högst inkomst som gynnas av moderaternas politik. Mona glömmer lätt att det naturligtvis finns 15% hangarounds, som också vill bli lika rika som de rikaste. Därför röstar de också på moderaterna. Tjugofem procent alltså.

Så går hon igenom arbetsmarknadspolitiken, utbildning (pläderar bl a för utbyggd Komvuxutbildning), välfärden, jämställdhet, invandring, hbt, och barn och ungdom. Men hon förbigick utrikespolitiken helt med tystnad. Ulf Bjäreld i Broderskap efterlyser Monas utrikespolitiska linjetal.

Det borde finnas en hel del i talet att bita i för media, men man fastade nästan helt på om privata företag som utför skattefinansierade välfärdstjänster skall få gå med vinst. Jag tror faktiskt att man tog det enda möjliga beslutet. Man kan naturligtvis inte begära att privata företag att inte skall gå med vinst. Däremot ville man ju ha hårdare kvalitetskrav för att inte det skulle bli möjligt att växla kvalité mot vinst. Det låter ju sig enkelt sägas, men frågan är hur det skall genomföras i praktiken. Man kan ju också undra varför man var så mesig med att ge kommunerna verktyg att styra etablering av friskolor. Detta gäller ju också etablering av vårdvalsenheter.

Kongressen kallas ju en jobbkongress. Man vill allstå fokusera på jobben. Trots det, påpekar Göran Greider, säger Mona inte et ord om den offentliga sektorn som en jobbskapande sektor. Hon talar bara om småföretagarna. De lär vara poppis nu. Alla vill krama dem. Vi får hoppas att vänsterpartiet i det kommande samarbetet påminner Mona om den offentliga sektorns betydelse för jobben.

Nåja, även om talet var bra, hade det sina fläckar, med det är ändå glädjande att det går framåt. Nu väntar vi bara på Monas nästa 1:a majtal, som kommer att lägga folket för hennes fötter. Mona, S you can!

Perception management

På spanarna härom veckan introducerade Göran Everdahl ordet prevenge. Att hämnas i förskott liksom. Han tog som exempel att Anna Anka hade blivit utesluten ur KD redan innan hon sökt medlemskap. På samma sätt kan man säga att USA hämnas på Afghanistan innan man har gjort något. USA bestämde ju sig för att, när man enligt internationell rätt inte kunde starta ett angreppskrig, kunde man kalla det självförsvar, eller kanske prevenge. De skulle ju kunna hitta på något jävelskap. Jovisst, man menade ju att Afghanistan gömde terrorister och tom den störste av dem alla Usama Bin Ladin. 

I radioprogrammet Konflikt fick jag sedan lära mig ytterligare ett nytt uttryck – perception management. Detta uttryck beskriver en metod, som används av säkerhetstjänsterna världen över mer eller mindre framgångsrikt. Det handlar om att jag hanterar Din uppfattning av mig och det jag gör. Om jag tänker göra något, så kan det vara bra om jag i förväg ser till att Du tycker det jag gör är bra. Lägg märke till att det handlar inte om att be om råd eller lyssna till Din uppfattning. Det handlar om att manipulera Dig så att Du tycker att det jag gör är bra, oavsett vad Du först tyckte om saken. Ett exempel som framhålls är kriget i Afghanistan. Kriget inleddes som sagt som en variant av amerikanskt självförsvar (mot al-Qaida och Usama bin Ladin). För att legitimera angreppet höll Laura Bush ett tal där hon talade om behovet av förändring för kvinnorna i Afghanistan. När sedan kriget gick trögt och det började komma hem döda engelska och amerikanska soldater gällde det att hantera opinionen. Det kunde annars bli svårt att få stöd för fortsatta militära insatser. Då kom också Cherie Blair ut och höll ett viktigt tal, där hon fördömde talibanernas syn på kvinnor och deras ställning i Afghanistan. Underförstått, våra soldater måste vara där för att förbättra den outhärdliga situationen för Afghanistans kvinnor.  Kvinnornas situation i Afghanistan behövdes alltså för att få hemma opinionerna att acceptera fortsatta militära  insatser. Det goda kom att användas i suspekt sammanhang. Till och med Tolgfors använder numera detta argument för att försvara svensk inblandning i Afghanistankriget.

 Vänta nu. Låt oss hålla huvudet lite kallt. Visst är det behjärtansvärt att afghanska kvinnor får rätt till utbildning och att jämställdheten ökas. Men om man hade tillgång till den summa pengar som det går åt för att föra krig i Afghanistan och kunde bestämma hur man skulle använda dem för att på bästa sätt stödja kvinnor i världen. Skulle man då välja militära metoder?

Jag tror att man antagligen skulle välja andra projekt. Mödra- och barnadödlighetet uppgår t ex  tillsammans till 3,6 miljoner per år (barnadödlighet i samband med födsel ca 3 milj). Här finns det möjlighet att hjälpa kvinnor. Staffan Bergström, professor på Karolinska i Stockholm är en man som vigt sitt liv åt de här problemen. I en artikel skriver han ”Att föda barn eller att bli ofrivilligt gravid är i många länder förenat med livsfara. 530 000 kvinnor dör varje år av komplikationer i samband med graviditeter, förlossningar och aborter. I konfliktdrabbade länder där resurserna är knappa är riskerna ännu större. Kvinnor slutar inte att bli gravida under en konfliktsituation. Det beror dels på ökat sexuellt våld men också på minskade tillgång till preventivmedel och familjeplanering. De kvinnor som är gravida och befinner sig i konfliktområden är ofta i akut behov av mödra- och förlossningsvård, men också av enkla saker som plastlakan så att man inte behöver föda direkt på marken, tvål så att man kan tvätta händerna inför förlossningen, ett rent rakblad för att skära av navelsträngen och en filt att lägga den nyfödda i. I konfliktområden är mödrahälsovården ofta väldigt undermålig, i Afghanistan, Sierra Leone och Kongo är mödradödligheten bland de högsta i världen.”

 En av Staffans stora bedrifter är att han har skapat möjlighet för kejsarsnitt och andra kirurgiska ingrepp  i Mocambique genom att utbilda barnmorskor till kirurger. Ett kontroversiellt grepp, som  fått utstå kritik från läkarkåren, men som genom Staffans metodiska forskning visat sig vetenskapligt hållbart. Staffan Bergström skriver om hur kampanjer mot folksjukdomarna tuberkulos och malaria får 10 miljarder dollar 2008-2010 (som skördar färre offer än  mödra- och barnadödligheten), medan motsvarande program för reproduktiv hälsa inte formulerats. På befolknings och utvecklingskonferensen i Kairo 1994 kom man fram till att de samlade kostnaderna för reproduktiv hälsa i världen skulle motsvara militärutgifterna under en vecka. Idag skulle det innebära att basal vård i de 75 mest drabbade länderna, som radikalt skulle minska barn- och mödradödligheten, skulle kosta ca 4-6 miljarder dollar per år. ”Varje dag avlider ca 10 000 mödrar och deras nyfödda i komplikationer som till 80–90 procent är möjliga att förebygga med resurser som världen lätt skulle kunna mobilisera.” Något att satsa på istället för militära insatser.

När jag gjorde research om Laura Bush tal fick jag upp en intressant artikel som analyserar talet och sätter in det i ett perspektiv. Jag fann också Betty Bowers hejdlöst roliga parafras på Laura Bush tal.  Ett tal, som i pladdrig stil virrar in sig i resonemang om Bibeln och Koranen. Efter att ha funnit en rad kvinnofientliga citat i Bibeln kommer hon fram till att ”there isn’t a hill of beans worth of difference between the real Bible (ours) and the fake one, the Koran (theirs).

So, what makes those foreign religious fanatics different from our own? Well, let me tell you. You see, they don’t ignore the stuff written in theirs! But we do! See how easy it is?”

Ett företag som verkar helt sakna en avdelning för perception management är Dole. En sådan flopp. Hoppa på ett litet filmbolag ock stämma det för förtal och inte ha en blekast aning om hur omvärlden skulle reagera på det. I Sverige reste sig alla från höger till vänster som en röst. Sitter där månne någon på Dole och funderar över om en department of perception management skulle vara på plats? Filmen Bananas!* fick i alla fall mer reklam än någon kunde räkna med.

Vindens skugga

”En ung man med silverstänk i håret promenerar genom gatorna i ett Barcelona som ligger i askgrå skyar under en beslöjad sol som rinner ut över Rambla de Santa Mónica i girlander av flytande koppar.

I handen håller han en tioårig pojke som är berusad av förväntan inför löftet hans pappa har givit honom i gryningen, löftet att visa honom De bortglömda böckernas gravkammare.

- Julian, det du skall få se idag får du inte berätta för någon. Inte för någon.

- Inte ens för mamma? Nästan viskar pojken.

Hans pappa suckar och ler det sorgsna leendet som sedan ska följa honom genom livet.

- Jo, det är klart, svarar han. För henne har vi inga hemligheter. För henne får du berätta vad du vill.

Två dimfigurer, en far och hans son, försvinner in i folkvimlet på Ramblas. Deras steg tonar bort i vindens skugga.”

Så avslutas boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, som jag just läst på rekommendation av min hustru. Hon är min litterära coach och rekommenderar ibland böcker åt mig att läsa och köper ofta bokpresenter till födelsedag och julklapp. Man förstår att boken handlar om böcker, om mystik förknippad med böcker. Här finns romanfigurer som inte tycks kunna hålla sig kvar på boksidorna och huvudpersonen kan bitvis känns sig osäker på vad som är verklighet och fiktion. Temat om att vara osäker på om man finns på riktigt eller om det som händer omkring en är ett skådespel har ju tidigare behandlats på film, men mer som komedi. Här är mystiken tätare.

Jag har också tidigare konfronterats med böckers mystik på rekommendation av min lit coach. Det var Umberto Ecos, Rosens namn. Där säger Jorge, den gamle munken, att den här boken är farlig som tusen skorpioner. Och, det kan man verkligen säga är sant. Boken var preparerad med gift på bladsidorna, så att när man väter fingret för att kunna bläddra i boken, blir man dödligt förgiftad. Vad var det som var så farligt med denna bok, som gjorde att den absolut inte fick läsas och att var och en som läst den måste dö? Boken kallades den andra boken av Aristoteles Poetik. Jo, denna bok handlade om skrattet, humor och satir, betraktat ur ett filosofiskt perspektiv. Det var det som var så farligt. Om tölparna på gatan skrattade med halsen full av vin och för en stund glömde sin fruktan och rädsla, så var det uthärdligt. De skulle snart nyktra till och åter fyllas av fruktan för döden och inse att man måste inordna sig och lyda buden. Aristoteles bok var farlig för att den skulle lyfta diskussionen om skrattet till en högre filosofisk diskussion, där man på ett nytt och intellektuellt sätt skulle kunna förhålla sig till skratt och humor och därigenom skulle man också kunna föra en rationell diskussion om fruktan och rädsla. Detta kände Jorge, skulle skaka fundamentet i den värld han levde i.

En annan bok som också handlar om mystik i texter, är Da Vinci-koden. Den boken har jag emellertid inte läst. Såvitt jag minns var det också en rekommendation av min lit coach. Däremot fick jag en parafras på boken som present på min 60-årsdag. Den var skriven av en som heter Adam Roberts och hette Torsk på Da Vinci. Titeln passar sig emellertid inte speciellt bra för översättning. Den heter The Va Dinci Cod, en titel som, trots likheten, inte är ett anagram på The Da Vinci Code. Det tycker jag skulle ha varit en finess, eftersom just anagram är en viktig kodningsmetod i Da Vinci-koden. I boken står knappast en vettig rad. Man driver hejdlöst med Da Vinci-koden. I gatmönstret i centrala London tycker man sig se en figur som liknar en torsk vars mun pekar på National Gallery. Där sker det ett mord, genom att någon trycker ner en torsk i halsen på offret. Oklart om torsken var levande när den trycktes ner. I de här böckerna handlade det förstås mer om att tolka koder och mönster i texter och inte minst i konstverk. Da Vinci-koden fick väl mest berömmelse för att den påstods bygga på verkligt material och på så sätt rörde sig i ett fält mellan verklighet och fiktion.

Om Rosens namn handlar om farliga böcker och behov av censur och Da Vinci coden handlar om att finna fördolda budskap, som kan förändra världen, handlar Vindens skugga mer om lusten och nödvändigheten att såväl läsa som att skriva. Den handlar om kärlek till böcker som ger möjlighet till att uppleva livet ur nya perspektiv och om att påverkas av läsningen så att man blir förändrad. Annars handlar boken i hög grad om känslor, starka och passionerade, så som man kanske förväntar sig att folk kring Medelhavet upplever känslor. Här finns förstås kärlek stark som en oxe och beständig som platina. Kärlek som uthärdar allt. Men där finns också svartsjuka, hat, ondska, kompromisslöshet, självutplånande godhet, trofasthet och galenskap.

Jag tror emellertid att min lit coach rekommenderade boken för att den innehåller en skildring av en far- och sonrelation. Den skildringen är fin och jag greps till tårar, när jag skulle skriva citatet ovan, så att jag knappt kunde skriva det färdigt. Med orden i citatet knyter författaren an till början av boken när pappan själv som tioårig pojke, vandrade med sin pappa till De bortglömda böckernas gravkammare. Som farfar/morfar kan jag ju lätt relatera till tidens gång och nya generationer som börjar om. Om jag rekommenderar boken? Jo, det gör jag.

Var ligger Nepal?

Så stod det plötsligt en artikel om Nepal i tidningen. Var i allsindar ligger det? Ja, jo, det är klart att jag vet att det ligger uppe i Himalaya bergen. Jag skulle nog också kunna dra mig till minnes att huvudstaden heter Katmandu. Man har ju läst Tin-Tin. Men det som stod i tidningen om vad som hänt de senaste tio åren hade jag inte en aning om. Det kan ju naturligtvis ha stått något i tidningen under de här åren som jag har missat, men jag tror inte Nepal har haft så många huvudrubriker i nyhetsförmedlingen i väst under dessa år.

 Nu fick jag reda på att det pågått ett krig där i tio års tid med 13 000 dödsoffer. Kriget stod mellan sk maoister och kungen med sin regeringsarmé till förfogande. Kriget slutade med ett fredsfördrag som fråntog kungen makten och som innebar att maoisternas väpnade grupper och regeringsarmén skulle slås samman till en armé. Förra året hölls val och maoisterna blev största partiet och bildade regering tillsammans med några andra partier och utropade republiken Nepal. Så långt verkar allt bra (förutom de 13 000 döda förstås). Men vad händer nu? Ja, man bråkar om hur trupperna skall slås samman. Man bråkar om hur den nya grundlagen skall se ut. Maoisternas mål var att störta kungen, avskaffa kastsystemet och gör slut på de sociala orättvisorna. Man har fixat en av tre, när blir resten fixat?

 Jag tycker man känner igen det här. Inte var det så svårt att störta Saddam Hussein, men att få ordning på landet är en annan sak. Visst gick det att störta apartheidregimen Sydafrika, men att få ordning på landet och utrota fattigdom, det har man fortfarande efter femton år inte klarat av. Så kan vi säkert hitta exempel efter exempel, ändå upplever man beslutsfattare som väldigt naiva. Att man med en snabb militär insats skulle kunna förändra något genomgripande i ett land. Demokratiska processer tar lång tid – för lång tid för fattiga och sjuka människor med usla levnadsförhållande. Men hur kan vi hitta processer som löper snabbare? Militära interventioner tror jag emellertid har väldigt begränsad nytta. Även i Saddams diktatur var villkoren för människor bättre än i det samhälle som har kommit i spåren av kriget i Irak, må så vara att regeringen har tillsatts genom demokratiska val.

Ja!

Samhällsservice behöver konkurrensutsättas menar många. Av det skälet bjuds privata företag in för att sköta sådant som tidigare sköttes av statliga verk eller bolag. När mobiltelefonnätet skulle byggas ut skulle det statliga bolaget Telia inte få operera ensamt. Istället skulle två privata bolag konkurrera med Telia och mobiltelefonin skulle levereras till svenska folket på kommersiella villkor. Vad blev resultatet? God mobiltäckning i tättbebyggda områden, men dålig täckning på landsbygden. Det var förstås inte lönsamt att sätta upp master för några stackare som bodde där. Det var inte lönsamt att göra det, ens med tanke på att många av de kunder som bodde i de tättbebyggda områdena och gjort sig beroende av mobiltelefon, hade sina sommarstugor i glesbygdsområdena. Inför valet 2006 tillfrågades Maud Olofsson i en sk snabbfråga om vad hon tyckte om mobilfria zoner. Kom upp till där jag bor, sa hon. Där har vi gott om mobilfria zoner – ett av de kvickare uttalanden jag har hört från henne.

Nu är det samma sak med järnvägen. Vissa järnvägslinjer skall erbjudas till privata bolag. De linjer som är intressanta för privata bolag är förstås de som är ekonomiskt lönsamma. De tågförbindelser som går till mera glest bebyggda områden kommer knappast att attrahera något bolag som lever på kommersiella villkor. Antingen blir det då inga tåg till dessa ställen eller får samhället träda in och sponsra dessa tågförbindelser utan att kunna ta vara på det överskott som de lönsamma tågförbindelserna ger. Dessa överskott skänker man i stället lätt och lustigt bort till det privata bolaget.

Detta är en fullfjädrad spaning för här kommer mitt tredje exempel. Nu meddelar de privata vårdcentralerna i nordöstra Skåne att man inte längre räknar med att kunna driva vårdcentralerna i Bromölla, Osby och Lönsboda genom det nya vårdvalssystemet (som kallas hälsoval i Skåne). Nu är det möjligt att ersättningarna generellt är lågt satta i hälsovalet, vad vet jag, men jag är säker på att om man har sin vårdcentral i ett område med många friska yrkesarbetande invånare och jämförelsevis få sjuka individer och om det är lätt att rekrytera läkare dit, så att man inte behöver anlita bemanningsföretag, då har man större förutsättningar att få ekonomin att gå ihop. Dessutom är det så att flera av invånarna i Bromölla är listade på vårdcentralen där, men arbetar i Kristianstad. Då passar man på att gå till en konkurrerande vårdcentral där, vilket innebär att vårdcentralen i Bromölla måste betala den personens besök på vårdcentralen i Kristianstad (det är samma fenomen som när landsbygdsbor handlar mat när de är i stan trots att de har en nedläggningshotad butik hemma). Nu säger regionrådet att vi kanske skall undanta nordöstra Skåne från hälsovalet och istället upphandla primärvård för dessa delar på traditionellt sätt. Ja, så står samhället där igen och skänker bort lönsamhet till privata företag i områden som är gynnsam för hälsovalssystemet och får täcka förlusterna i de övriga områdena med skattemedel.

Men, säger Ingvar Storm, hur blir det då i framtiden. Kommer det att bli allt bättre samhällsservice i de områden där det finns gynnsamma ekonomiska förutsättningar för att erbjuda den, medan det blir allt sämre samhällsservice i de områden där samhällsservicen är mindre lönsam? Ja!

Fågelholkar

Joe Klein, krönikör i Times, ger en intressant aspekt på det som händer i USA när det gäller sjukvårdsreformen. Republikanernas motstånd mot reformen beror på att den kan bli så populär, om den genomförs, att den kan komma att garantera Obamas återval. Sett ur Obamas synvinkel kan man se det som att han nu investerar sin höga popularitetspoäng i en reform, som inledningsvis kan sänka populariteten, men som i god tid före nästa val har gjort en sådan positiv effekt att Obamas popularitetssiffror kan öka igen. Ur republikanernas synvinkel är detta något som måste undvikas. Om detta är sant, måste man säga att det är ett mist sagt cyniskt förhållningssätt. Jimmy Carter talade nyligen om att de protester man hör mot sjukvårdsreformen i själva verket har rasistisk bakgrund, något som Obama själv gärna tonar ned. 

Obama höll för en tid sedan sitt tal till kongressen, där han skulle en gång för alla reda ut saker och ting när det gäller sjukvårdsreformen. Han drar exempel på hur människor drabbas av det nuvarande systemet. Han talar om människor som finner att sjukförsäkringen plötsligt inte gäller, därför att man att missat att fylla i att man hade gallsten (som man inte ens visste om att man hade), när man tecknade försäkringsavtalet. Detta kommer att bli olagligt genom den nya sjukvårdsreformen, säger han. Han talar om små företag som får ofördelaktiga villkor från försäkringsbolagen och därmed inte har råd att ta försäkring för sina anställda. Han talar om monopolliknade ställning för försäkringsbolag som håller priserna uppe på försäkringarna och han talar både om individer inte har råd att ta försäkring och om individer som inte har försäkring trots att de har råd och på så sätt kostar samhället pengar för akutsjukvård (som man tydligen trots allt inte kan neka någon). Obama säger att han vill rätta till de här förhållandena. Han säger att ingen amerikansk medborgare skall behöva bli ruinerad därför att han/hon blivit sjuk. Allt han säger verkar ju för en europé att vara fullständigt självklart. Hur i hela friden kan någon vara emot detta budskap? Och ändå går folk ut på gatorna i stora mängder och skriker ut sin frustration.

I ett annat exempel refererat i Times skriker demonstranterna: ”Vi måste stoppa Obama – annars kan det bli som i England”. Tala om fobi. Nu är det inte bara Sovjet, Ryssland eller kommunister som är den stora faran, nu är det England. I Europa gapar man av förvåning – som fågelholkar. Varför säger de på det viset? Bryr de sig inte de problem som den amerikanska sjukvården har och de individer som drabbas?

Man känner verkligen att kulturerna krockar. Sjukvården i Europa har säkert sina brister, men här är det i alla fall klart uttalat att sjukvården skall erbjudas till alla på ett jämlikt sätt. Ingen skall bli utfattig för att man blir sjuk. Sjukdom kan säkert drabba ekonomisk på andra sätt, men man ska i alla fall inte behöva bli skuldsatt på grund av sjukhusräkningar. Sättet att finansiera sjukvården kan variera lite i Europa, men alla system innebär att det är obligatoriskt att alla skall omfattas av en sjukvårdsförsäkring. Om man får tro gaphalsarna i USA så verkar en sådan utveckling vara något man måste kämpa emot till varje pris. Vi har ju för all del också här en borgerlig opinion som vill att vi skall ha privata sjukförsäkringar och gräddfiler i sjukvården och viss sådan verksamhet finns ju redan, men dominerar gud ske lov inte verksamheten än. Vissa grupper i USA ser en utveckling mot en europeisk sjukvård som den stora faran. För mig är en utveckling av europeisk sjukvård i amerikansk riktning det som är de riktigt stora faran. Låt oss till varje pris försöka kämpa mot tendenser i en sådan utveckling.