Möjlighetens land

Trogna läsare av min blogg påminner sig att jag 1:a maj recenserade Mona Sahlins tal i Lund. Jag kritiserade det hårt. Dristade mig tom att skriva om delar av det för att det skulle bli begripligt.

När jag nu läser hennes invigningstal till kongressen, finner jag ett tal av en helt annan kvalité. Äntligen tycks hon ha funnit de rätta rådgivarna, eller har hon kanske kanske krupit till korset och insett att hon måste lyssna på rådgivarna. Invigningstalet var faktiskt ett bra tal.

Hon talar om möjligheternas land och knyter an till denna metafor i slutet av talet. På tidskriften Arena gör man jämförelsen med den amerikanska drömmen. En dröm som närs av många, men som sällan blir sann. Om Du föds som fattig är sannolikheten stor att Du också får leva Ditt liv och dö som fattig. Monas mål och vision är att drömmen om möjligheternas land skall kunna bli sann i socialdemokraternas Sverige. Inte så att alla skall blir stenrika, men att man skall kunna utbilda sig, få arbete och leva ett gott och stimulerande liv även om förutsättningarna från början var mindre goda. Vi är ju många som gjorde klassresor på sextio och sjuttiotalen i socialdemokraternas Sverige. Nu måste det åter bli möjligt.

En underökning på Oslo universitet visade att i USA är sannolikheten 0,42 för en son att som vuxen hamna i samma inkomstklass som sin far (gäller alltså såväl dem som är födda i rika som i fattiga familjer). Motsvarande siffra i Sverige är 0,26. Sannolikheten för att man hamnar i det övre inkomstskiktet om ens far tillhör det lägre inkomstskiktet är 0,08 i USA och 0,11 i Sverige.  Fler gör alltså klassresor i Sverige, men inte anmärkningsvärt många fler. Vad som är önskvärt vet jag inte riktigt. Det kan ju inte vara mål i sig, att alla som har en far i det lägsta inkomstskiktet hamnar i det övre inkomstskiktet som vuxen. Det kan ju vara OK om fattiga blir medelinkomsttagare. Jag tror emellertid att siffrorna återspeglar att vi fortfarande har social snedrekrytering till högskola och universitet och att det finns anledning att göra något åt det (inte minst i USA).

Mona kritiserar alliansen genom att i fråga efter fråga säga att – eftersom de har gjort det så, så vill de väl ha det så. De kunde ju gjort annorlunda.

Man får väl utgå ifrån att de vill ta ifrån sjuka sin sjukpeng och försäkring ett visst datum oavsett om de är friska eller inte.

Man får väl utgå från att de vill genomföra avknoppningar även om det innebär förmögenhetsöverföring från många till några få.

Man får väl utgå från att de vill sänka skatten hos den rikaste tiondelen av befolkningen så att de får en större inkomstförstärkning än vad 60% av befolkningen får tillsammans.

Moderaternas futtiga dröm för framtiden är att kunna sänka skatten lite till, vi drömmer om möjligheternas land. De har trott på den mirakelkur de alltid tror på: sänkt skatt. Teorier som snart hela världen lämnat, som säger att klyftor skapar utveckling och att marknaden fixar allt. Hon säger att moderaterna inte borde ha mer än 10%  röstandel, eftersom det bara är den de 10% som har högst inkomst som gynnas av moderaternas politik. Mona glömmer lätt att det naturligtvis finns 15% hangarounds, som också vill bli lika rika som de rikaste. Därför röstar de också på moderaterna. Tjugofem procent alltså.

Så går hon igenom arbetsmarknadspolitiken, utbildning (pläderar bl a för utbyggd Komvuxutbildning), välfärden, jämställdhet, invandring, hbt, och barn och ungdom. Men hon förbigick utrikespolitiken helt med tystnad. Ulf Bjäreld i Broderskap efterlyser Monas utrikespolitiska linjetal.

Det borde finnas en hel del i talet att bita i för media, men man fastade nästan helt på om privata företag som utför skattefinansierade välfärdstjänster skall få gå med vinst. Jag tror faktiskt att man tog det enda möjliga beslutet. Man kan naturligtvis inte begära att privata företag att inte skall gå med vinst. Däremot ville man ju ha hårdare kvalitetskrav för att inte det skulle bli möjligt att växla kvalité mot vinst. Det låter ju sig enkelt sägas, men frågan är hur det skall genomföras i praktiken. Man kan ju också undra varför man var så mesig med att ge kommunerna verktyg att styra etablering av friskolor. Detta gäller ju också etablering av vårdvalsenheter.

Kongressen kallas ju en jobbkongress. Man vill allstå fokusera på jobben. Trots det, påpekar Göran Greider, säger Mona inte et ord om den offentliga sektorn som en jobbskapande sektor. Hon talar bara om småföretagarna. De lär vara poppis nu. Alla vill krama dem. Vi får hoppas att vänsterpartiet i det kommande samarbetet påminner Mona om den offentliga sektorns betydelse för jobben.

Nåja, även om talet var bra, hade det sina fläckar, med det är ändå glädjande att det går framåt. Nu väntar vi bara på Monas nästa 1:a majtal, som kommer att lägga folket för hennes fötter. Mona, S you can!

Perception management

På spanarna härom veckan introducerade Göran Everdahl ordet prevenge. Att hämnas i förskott liksom. Han tog som exempel att Anna Anka hade blivit utesluten ur KD redan innan hon sökt medlemskap. På samma sätt kan man säga att USA hämnas på Afghanistan innan man har gjort något. USA bestämde ju sig för att, när man enligt internationell rätt inte kunde starta ett angreppskrig, kunde man kalla det självförsvar, eller kanske prevenge. De skulle ju kunna hitta på något jävelskap. Jovisst, man menade ju att Afghanistan gömde terrorister och tom den störste av dem alla Usama Bin Ladin. 

I radioprogrammet Konflikt fick jag sedan lära mig ytterligare ett nytt uttryck – perception management. Detta uttryck beskriver en metod, som används av säkerhetstjänsterna världen över mer eller mindre framgångsrikt. Det handlar om att jag hanterar Din uppfattning av mig och det jag gör. Om jag tänker göra något, så kan det vara bra om jag i förväg ser till att Du tycker det jag gör är bra. Lägg märke till att det handlar inte om att be om råd eller lyssna till Din uppfattning. Det handlar om att manipulera Dig så att Du tycker att det jag gör är bra, oavsett vad Du först tyckte om saken. Ett exempel som framhålls är kriget i Afghanistan. Kriget inleddes som sagt som en variant av amerikanskt självförsvar (mot al-Qaida och Usama bin Ladin). För att legitimera angreppet höll Laura Bush ett tal där hon talade om behovet av förändring för kvinnorna i Afghanistan. När sedan kriget gick trögt och det började komma hem döda engelska och amerikanska soldater gällde det att hantera opinionen. Det kunde annars bli svårt att få stöd för fortsatta militära insatser. Då kom också Cherie Blair ut och höll ett viktigt tal, där hon fördömde talibanernas syn på kvinnor och deras ställning i Afghanistan. Underförstått, våra soldater måste vara där för att förbättra den outhärdliga situationen för Afghanistans kvinnor.  Kvinnornas situation i Afghanistan behövdes alltså för att få hemma opinionerna att acceptera fortsatta militära  insatser. Det goda kom att användas i suspekt sammanhang. Till och med Tolgfors använder numera detta argument för att försvara svensk inblandning i Afghanistankriget.

 Vänta nu. Låt oss hålla huvudet lite kallt. Visst är det behjärtansvärt att afghanska kvinnor får rätt till utbildning och att jämställdheten ökas. Men om man hade tillgång till den summa pengar som det går åt för att föra krig i Afghanistan och kunde bestämma hur man skulle använda dem för att på bästa sätt stödja kvinnor i världen. Skulle man då välja militära metoder?

Jag tror att man antagligen skulle välja andra projekt. Mödra- och barnadödlighetet uppgår t ex  tillsammans till 3,6 miljoner per år (barnadödlighet i samband med födsel ca 3 milj). Här finns det möjlighet att hjälpa kvinnor. Staffan Bergström, professor på Karolinska i Stockholm är en man som vigt sitt liv åt de här problemen. I en artikel skriver han ”Att föda barn eller att bli ofrivilligt gravid är i många länder förenat med livsfara. 530 000 kvinnor dör varje år av komplikationer i samband med graviditeter, förlossningar och aborter. I konfliktdrabbade länder där resurserna är knappa är riskerna ännu större. Kvinnor slutar inte att bli gravida under en konfliktsituation. Det beror dels på ökat sexuellt våld men också på minskade tillgång till preventivmedel och familjeplanering. De kvinnor som är gravida och befinner sig i konfliktområden är ofta i akut behov av mödra- och förlossningsvård, men också av enkla saker som plastlakan så att man inte behöver föda direkt på marken, tvål så att man kan tvätta händerna inför förlossningen, ett rent rakblad för att skära av navelsträngen och en filt att lägga den nyfödda i. I konfliktområden är mödrahälsovården ofta väldigt undermålig, i Afghanistan, Sierra Leone och Kongo är mödradödligheten bland de högsta i världen.”

 En av Staffans stora bedrifter är att han har skapat möjlighet för kejsarsnitt och andra kirurgiska ingrepp  i Mocambique genom att utbilda barnmorskor till kirurger. Ett kontroversiellt grepp, som  fått utstå kritik från läkarkåren, men som genom Staffans metodiska forskning visat sig vetenskapligt hållbart. Staffan Bergström skriver om hur kampanjer mot folksjukdomarna tuberkulos och malaria får 10 miljarder dollar 2008-2010 (som skördar färre offer än  mödra- och barnadödligheten), medan motsvarande program för reproduktiv hälsa inte formulerats. På befolknings och utvecklingskonferensen i Kairo 1994 kom man fram till att de samlade kostnaderna för reproduktiv hälsa i världen skulle motsvara militärutgifterna under en vecka. Idag skulle det innebära att basal vård i de 75 mest drabbade länderna, som radikalt skulle minska barn- och mödradödligheten, skulle kosta ca 4-6 miljarder dollar per år. ”Varje dag avlider ca 10 000 mödrar och deras nyfödda i komplikationer som till 80–90 procent är möjliga att förebygga med resurser som världen lätt skulle kunna mobilisera.” Något att satsa på istället för militära insatser.

När jag gjorde research om Laura Bush tal fick jag upp en intressant artikel som analyserar talet och sätter in det i ett perspektiv. Jag fann också Betty Bowers hejdlöst roliga parafras på Laura Bush tal.  Ett tal, som i pladdrig stil virrar in sig i resonemang om Bibeln och Koranen. Efter att ha funnit en rad kvinnofientliga citat i Bibeln kommer hon fram till att ”there isn’t a hill of beans worth of difference between the real Bible (ours) and the fake one, the Koran (theirs).

So, what makes those foreign religious fanatics different from our own? Well, let me tell you. You see, they don’t ignore the stuff written in theirs! But we do! See how easy it is?”

Ett företag som verkar helt sakna en avdelning för perception management är Dole. En sådan flopp. Hoppa på ett litet filmbolag ock stämma det för förtal och inte ha en blekast aning om hur omvärlden skulle reagera på det. I Sverige reste sig alla från höger till vänster som en röst. Sitter där månne någon på Dole och funderar över om en department of perception management skulle vara på plats? Filmen Bananas!* fick i alla fall mer reklam än någon kunde räkna med.

Vindens skugga

”En ung man med silverstänk i håret promenerar genom gatorna i ett Barcelona som ligger i askgrå skyar under en beslöjad sol som rinner ut över Rambla de Santa Mónica i girlander av flytande koppar.

I handen håller han en tioårig pojke som är berusad av förväntan inför löftet hans pappa har givit honom i gryningen, löftet att visa honom De bortglömda böckernas gravkammare.

- Julian, det du skall få se idag får du inte berätta för någon. Inte för någon.

- Inte ens för mamma? Nästan viskar pojken.

Hans pappa suckar och ler det sorgsna leendet som sedan ska följa honom genom livet.

- Jo, det är klart, svarar han. För henne har vi inga hemligheter. För henne får du berätta vad du vill.

Två dimfigurer, en far och hans son, försvinner in i folkvimlet på Ramblas. Deras steg tonar bort i vindens skugga.”

Så avslutas boken Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, som jag just läst på rekommendation av min hustru. Hon är min litterära coach och rekommenderar ibland böcker åt mig att läsa och köper ofta bokpresenter till födelsedag och julklapp. Man förstår att boken handlar om böcker, om mystik förknippad med böcker. Här finns romanfigurer som inte tycks kunna hålla sig kvar på boksidorna och huvudpersonen kan bitvis känns sig osäker på vad som är verklighet och fiktion. Temat om att vara osäker på om man finns på riktigt eller om det som händer omkring en är ett skådespel har ju tidigare behandlats på film, men mer som komedi. Här är mystiken tätare.

Jag har också tidigare konfronterats med böckers mystik på rekommendation av min lit coach. Det var Umberto Ecos, Rosens namn. Där säger Jorge, den gamle munken, att den här boken är farlig som tusen skorpioner. Och, det kan man verkligen säga är sant. Boken var preparerad med gift på bladsidorna, så att när man väter fingret för att kunna bläddra i boken, blir man dödligt förgiftad. Vad var det som var så farligt med denna bok, som gjorde att den absolut inte fick läsas och att var och en som läst den måste dö? Boken kallades den andra boken av Aristoteles Poetik. Jo, denna bok handlade om skrattet, humor och satir, betraktat ur ett filosofiskt perspektiv. Det var det som var så farligt. Om tölparna på gatan skrattade med halsen full av vin och för en stund glömde sin fruktan och rädsla, så var det uthärdligt. De skulle snart nyktra till och åter fyllas av fruktan för döden och inse att man måste inordna sig och lyda buden. Aristoteles bok var farlig för att den skulle lyfta diskussionen om skrattet till en högre filosofisk diskussion, där man på ett nytt och intellektuellt sätt skulle kunna förhålla sig till skratt och humor och därigenom skulle man också kunna föra en rationell diskussion om fruktan och rädsla. Detta kände Jorge, skulle skaka fundamentet i den värld han levde i.

En annan bok som också handlar om mystik i texter, är Da Vinci-koden. Den boken har jag emellertid inte läst. Såvitt jag minns var det också en rekommendation av min lit coach. Däremot fick jag en parafras på boken som present på min 60-årsdag. Den var skriven av en som heter Adam Roberts och hette Torsk på Da Vinci. Titeln passar sig emellertid inte speciellt bra för översättning. Den heter The Va Dinci Cod, en titel som, trots likheten, inte är ett anagram på The Da Vinci Code. Det tycker jag skulle ha varit en finess, eftersom just anagram är en viktig kodningsmetod i Da Vinci-koden. I boken står knappast en vettig rad. Man driver hejdlöst med Da Vinci-koden. I gatmönstret i centrala London tycker man sig se en figur som liknar en torsk vars mun pekar på National Gallery. Där sker det ett mord, genom att någon trycker ner en torsk i halsen på offret. Oklart om torsken var levande när den trycktes ner. I de här böckerna handlade det förstås mer om att tolka koder och mönster i texter och inte minst i konstverk. Da Vinci-koden fick väl mest berömmelse för att den påstods bygga på verkligt material och på så sätt rörde sig i ett fält mellan verklighet och fiktion.

Om Rosens namn handlar om farliga böcker och behov av censur och Da Vinci coden handlar om att finna fördolda budskap, som kan förändra världen, handlar Vindens skugga mer om lusten och nödvändigheten att såväl läsa som att skriva. Den handlar om kärlek till böcker som ger möjlighet till att uppleva livet ur nya perspektiv och om att påverkas av läsningen så att man blir förändrad. Annars handlar boken i hög grad om känslor, starka och passionerade, så som man kanske förväntar sig att folk kring Medelhavet upplever känslor. Här finns förstås kärlek stark som en oxe och beständig som platina. Kärlek som uthärdar allt. Men där finns också svartsjuka, hat, ondska, kompromisslöshet, självutplånande godhet, trofasthet och galenskap.

Jag tror emellertid att min lit coach rekommenderade boken för att den innehåller en skildring av en far- och sonrelation. Den skildringen är fin och jag greps till tårar, när jag skulle skriva citatet ovan, så att jag knappt kunde skriva det färdigt. Med orden i citatet knyter författaren an till början av boken när pappan själv som tioårig pojke, vandrade med sin pappa till De bortglömda böckernas gravkammare. Som farfar/morfar kan jag ju lätt relatera till tidens gång och nya generationer som börjar om. Om jag rekommenderar boken? Jo, det gör jag.

Var ligger Nepal?

Så stod det plötsligt en artikel om Nepal i tidningen. Var i allsindar ligger det? Ja, jo, det är klart att jag vet att det ligger uppe i Himalaya bergen. Jag skulle nog också kunna dra mig till minnes att huvudstaden heter Katmandu. Man har ju läst Tin-Tin. Men det som stod i tidningen om vad som hänt de senaste tio åren hade jag inte en aning om. Det kan ju naturligtvis ha stått något i tidningen under de här åren som jag har missat, men jag tror inte Nepal har haft så många huvudrubriker i nyhetsförmedlingen i väst under dessa år.

 Nu fick jag reda på att det pågått ett krig där i tio års tid med 13 000 dödsoffer. Kriget stod mellan sk maoister och kungen med sin regeringsarmé till förfogande. Kriget slutade med ett fredsfördrag som fråntog kungen makten och som innebar att maoisternas väpnade grupper och regeringsarmén skulle slås samman till en armé. Förra året hölls val och maoisterna blev största partiet och bildade regering tillsammans med några andra partier och utropade republiken Nepal. Så långt verkar allt bra (förutom de 13 000 döda förstås). Men vad händer nu? Ja, man bråkar om hur trupperna skall slås samman. Man bråkar om hur den nya grundlagen skall se ut. Maoisternas mål var att störta kungen, avskaffa kastsystemet och gör slut på de sociala orättvisorna. Man har fixat en av tre, när blir resten fixat?

 Jag tycker man känner igen det här. Inte var det så svårt att störta Saddam Hussein, men att få ordning på landet är en annan sak. Visst gick det att störta apartheidregimen Sydafrika, men att få ordning på landet och utrota fattigdom, det har man fortfarande efter femton år inte klarat av. Så kan vi säkert hitta exempel efter exempel, ändå upplever man beslutsfattare som väldigt naiva. Att man med en snabb militär insats skulle kunna förändra något genomgripande i ett land. Demokratiska processer tar lång tid – för lång tid för fattiga och sjuka människor med usla levnadsförhållande. Men hur kan vi hitta processer som löper snabbare? Militära interventioner tror jag emellertid har väldigt begränsad nytta. Även i Saddams diktatur var villkoren för människor bättre än i det samhälle som har kommit i spåren av kriget i Irak, må så vara att regeringen har tillsatts genom demokratiska val.

Ja!

Samhällsservice behöver konkurrensutsättas menar många. Av det skälet bjuds privata företag in för att sköta sådant som tidigare sköttes av statliga verk eller bolag. När mobiltelefonnätet skulle byggas ut skulle det statliga bolaget Telia inte få operera ensamt. Istället skulle två privata bolag konkurrera med Telia och mobiltelefonin skulle levereras till svenska folket på kommersiella villkor. Vad blev resultatet? God mobiltäckning i tättbebyggda områden, men dålig täckning på landsbygden. Det var förstås inte lönsamt att sätta upp master för några stackare som bodde där. Det var inte lönsamt att göra det, ens med tanke på att många av de kunder som bodde i de tättbebyggda områdena och gjort sig beroende av mobiltelefon, hade sina sommarstugor i glesbygdsområdena. Inför valet 2006 tillfrågades Maud Olofsson i en sk snabbfråga om vad hon tyckte om mobilfria zoner. Kom upp till där jag bor, sa hon. Där har vi gott om mobilfria zoner – ett av de kvickare uttalanden jag har hört från henne.

Nu är det samma sak med järnvägen. Vissa järnvägslinjer skall erbjudas till privata bolag. De linjer som är intressanta för privata bolag är förstås de som är ekonomiskt lönsamma. De tågförbindelser som går till mera glest bebyggda områden kommer knappast att attrahera något bolag som lever på kommersiella villkor. Antingen blir det då inga tåg till dessa ställen eller får samhället träda in och sponsra dessa tågförbindelser utan att kunna ta vara på det överskott som de lönsamma tågförbindelserna ger. Dessa överskott skänker man i stället lätt och lustigt bort till det privata bolaget.

Detta är en fullfjädrad spaning för här kommer mitt tredje exempel. Nu meddelar de privata vårdcentralerna i nordöstra Skåne att man inte längre räknar med att kunna driva vårdcentralerna i Bromölla, Osby och Lönsboda genom det nya vårdvalssystemet (som kallas hälsoval i Skåne). Nu är det möjligt att ersättningarna generellt är lågt satta i hälsovalet, vad vet jag, men jag är säker på att om man har sin vårdcentral i ett område med många friska yrkesarbetande invånare och jämförelsevis få sjuka individer och om det är lätt att rekrytera läkare dit, så att man inte behöver anlita bemanningsföretag, då har man större förutsättningar att få ekonomin att gå ihop. Dessutom är det så att flera av invånarna i Bromölla är listade på vårdcentralen där, men arbetar i Kristianstad. Då passar man på att gå till en konkurrerande vårdcentral där, vilket innebär att vårdcentralen i Bromölla måste betala den personens besök på vårdcentralen i Kristianstad (det är samma fenomen som när landsbygdsbor handlar mat när de är i stan trots att de har en nedläggningshotad butik hemma). Nu säger regionrådet att vi kanske skall undanta nordöstra Skåne från hälsovalet och istället upphandla primärvård för dessa delar på traditionellt sätt. Ja, så står samhället där igen och skänker bort lönsamhet till privata företag i områden som är gynnsam för hälsovalssystemet och får täcka förlusterna i de övriga områdena med skattemedel.

Men, säger Ingvar Storm, hur blir det då i framtiden. Kommer det att bli allt bättre samhällsservice i de områden där det finns gynnsamma ekonomiska förutsättningar för att erbjuda den, medan det blir allt sämre samhällsservice i de områden där samhällsservicen är mindre lönsam? Ja!

Fågelholkar

Joe Klein, krönikör i Times, ger en intressant aspekt på det som händer i USA när det gäller sjukvårdsreformen. Republikanernas motstånd mot reformen beror på att den kan bli så populär, om den genomförs, att den kan komma att garantera Obamas återval. Sett ur Obamas synvinkel kan man se det som att han nu investerar sin höga popularitetspoäng i en reform, som inledningsvis kan sänka populariteten, men som i god tid före nästa val har gjort en sådan positiv effekt att Obamas popularitetssiffror kan öka igen. Ur republikanernas synvinkel är detta något som måste undvikas. Om detta är sant, måste man säga att det är ett mist sagt cyniskt förhållningssätt. Jimmy Carter talade nyligen om att de protester man hör mot sjukvårdsreformen i själva verket har rasistisk bakgrund, något som Obama själv gärna tonar ned. 

Obama höll för en tid sedan sitt tal till kongressen, där han skulle en gång för alla reda ut saker och ting när det gäller sjukvårdsreformen. Han drar exempel på hur människor drabbas av det nuvarande systemet. Han talar om människor som finner att sjukförsäkringen plötsligt inte gäller, därför att man att missat att fylla i att man hade gallsten (som man inte ens visste om att man hade), när man tecknade försäkringsavtalet. Detta kommer att bli olagligt genom den nya sjukvårdsreformen, säger han. Han talar om små företag som får ofördelaktiga villkor från försäkringsbolagen och därmed inte har råd att ta försäkring för sina anställda. Han talar om monopolliknade ställning för försäkringsbolag som håller priserna uppe på försäkringarna och han talar både om individer inte har råd att ta försäkring och om individer som inte har försäkring trots att de har råd och på så sätt kostar samhället pengar för akutsjukvård (som man tydligen trots allt inte kan neka någon). Obama säger att han vill rätta till de här förhållandena. Han säger att ingen amerikansk medborgare skall behöva bli ruinerad därför att han/hon blivit sjuk. Allt han säger verkar ju för en europé att vara fullständigt självklart. Hur i hela friden kan någon vara emot detta budskap? Och ändå går folk ut på gatorna i stora mängder och skriker ut sin frustration.

I ett annat exempel refererat i Times skriker demonstranterna: ”Vi måste stoppa Obama – annars kan det bli som i England”. Tala om fobi. Nu är det inte bara Sovjet, Ryssland eller kommunister som är den stora faran, nu är det England. I Europa gapar man av förvåning – som fågelholkar. Varför säger de på det viset? Bryr de sig inte de problem som den amerikanska sjukvården har och de individer som drabbas?

Man känner verkligen att kulturerna krockar. Sjukvården i Europa har säkert sina brister, men här är det i alla fall klart uttalat att sjukvården skall erbjudas till alla på ett jämlikt sätt. Ingen skall bli utfattig för att man blir sjuk. Sjukdom kan säkert drabba ekonomisk på andra sätt, men man ska i alla fall inte behöva bli skuldsatt på grund av sjukhusräkningar. Sättet att finansiera sjukvården kan variera lite i Europa, men alla system innebär att det är obligatoriskt att alla skall omfattas av en sjukvårdsförsäkring. Om man får tro gaphalsarna i USA så verkar en sådan utveckling vara något man måste kämpa emot till varje pris. Vi har ju för all del också här en borgerlig opinion som vill att vi skall ha privata sjukförsäkringar och gräddfiler i sjukvården och viss sådan verksamhet finns ju redan, men dominerar gud ske lov inte verksamheten än. Vissa grupper i USA ser en utveckling mot en europeisk sjukvård som den stora faran. För mig är en utveckling av europeisk sjukvård i amerikansk riktning det som är de riktigt stora faran. Låt oss till varje pris försöka kämpa mot tendenser i en sådan utveckling.

Konsulten

Har man varit med i arbetslivet en tid har man säkert träffat dem. Konsulter som kallas in för att beskriva och systematisera vår egen verklighet, eftersom vi inte kan se den, eftersom vi lever mitt i den. Någon utanför skall ge oss nya perspektiv. Konsulten föreslår hur vi skall göra, för att lösa våra problem. En ny metod skall tillämpas. Vi min ålder händer det att man vi dessa tillfällen får en deja vu. Herregud, tänker man. Det här prövade ju vi på 90-talet, för att inte säga 80-talet.

Man reagerar alltså på samma sätt som de äldre gjorde när jag var yngre och kom med nya och fräscha idéer. Det där har vi prövat förr, sa man. Så nu håller jag inne med vad jag känner – för nu när man själv är äldre vill man ju inte vara lika tråkig som de äldre var när man själv var yngre.

Var så god och lyssna på en konsult som reder ut begreppen.

Kommentar till ESS i Odarslöv

Jag höll förstås inte talet i Odarslöv. Däremot hölls några andra anföranden. I grunden framfördes en positiv hållning till forskning och kunskapssökande, men en del kritiska synpunkter på ESS framfördes också. De kan sammanfattas i punkterna:

1. Det är fel att placera en sådan här anläggning nära tättbebyggt område.
2. Det är fel att placera anläggningen på den goda jorden

Den första punkten bygger på antagandet att en allvarlig olycka skulle kunna ske i anläggningen med allvarliga konsekvenser för befolkningen i Lunds tätort. Resonemanget bygger på bedömningen att om många personer drabbas är det värre än om få personer drabbas. Jo, jag vet att det är så man resonerar i riskanalys. Risken är sannolikheten för att något skall hända gånger konsekvenserna som uppstår om det händer. Om många personer drabbas är det allvarligare konsekvenser än om en drabbas. Det är kanske rätt resonerat, men svårsmält för en som kommer från landet. En flygplats som genom kraftigt buller ger dem som lever på en närbelägen bondgård kraftigt försämrad livskvalité kan ses som acceptabelt, men inte om en hel stadsdel skull drabbas. Jag har upplevt detta då ett militärflygfält placerades nära mitt barndomshem. Lågt flygande militärflygplan med fruktansvärt buller kunde accepteras bara för att det var en glesbygd som drabbades, plus det vilda i skogen förstås.

Talaren gjorde jämförelse med Barsebäcksverket som fick stängas pga sin olämpliga placering. Emellertid haltar nog jämförelsen när det gäller konsekvenser vid en olycka och i första hand skall nog ansträngningar göras för att förhindra att en olycka överhuvudtaget får alvarliga konsekvenser på omgivningen och inte acceptera att enstaka personer skulle kunna drabbas vid en olycka. 

När det gäller den goda jorden skär det förstås i hjärtat på en gammal bonde. Det framförs att den goda jorden skulle bidra till världsförsörjningen av mat. Detta är nog ganska tveksamt. Strävan borde väl snarare vara att mat så långt möjligt bör produceras lokalt. Att sända överskottsmat till u-länder har i allmänhet uppfattats som ett problem och ett hinder för utveckling av lokal jordbruksproduktion. Men jorden kan naturligtvis användas till annan produktion t ex av råmaterial som kan användas för att ersätta användning av olja. En kompis till mig sa att om t ex Hässleholms kommun varit på bettet och erbjudit sandiga marker vid sina nedlagda militära övningsfält, kanske det hade varit ett intressant alternativ. Med lite förtätning av järnvägsförbindelserna mellan Hässleholm och Lund/Malmö och möjlighet till fjärrstyrning av anläggningen så hade det gått lika bra att lägga den där. Är det fortfarande ett alternativ? Troligen inte, och Lunds dilemma är ju att staden ligger där den goda jorden ligger. Det är ju svårt att tänka sig att staden inte alls skulle fortsätta och växa och problemet gäller väl i princip hela sydvästra Skåne. Jag är inte helt säker på att man bör upplåta produktiv skogsmark i Småland heller, om man nu kunde tänka sig att all expansion avstannar i sydvästra Skåne till förmån för Ljungby t ex.

Odarslövs lycka

Så är det åter dags för kulturnatt i Lund. Röda Kapellet bidrar traditionsenligt med ett program. I år blir det ett finskt program med anledning av 200-årsjubileet av att Sverige förlorade Finland, eller att Finland befriades från Sverige och blev ryskt storfurstendöme, eller vad det kan vara som firas. Det kan tyckas lätt bisarrt av en orkester med vänstersympatier att fokusera på detta jubileum och helt förbigå 20-årsjubileet av berlinmurens fall med tystnad. Finlandsprogrammet, som framförs i Kulturens hörsal, kommer i alla fall att innehålla kommentarer till musiken av en finsk vänsterpolitiker. 

Än mer bisarrt är det program som skall framföras ute på en åker vid Odarslöv, där vi skall spela låtar i tonarten Ess för att uppmärksamma den kommande neutronkällan som skall byggas där, den sk European Spallation Source – ESS. ”Vad finns det för anledning att vara emot ESS?” frågar någon i orkestern. Vi är inte emot säger orkesterledningen. Vi kommer att spela i Ess-dur. Vi kommer att spela någon låt också i Ess-moll för att visa att det finns olika ståndpunkter, men naturlagarna är emot oss. Att spela i Ess-moll innebär att flöjter, tromboner och tubor får spela med sex b, men vem har sagt att motstånd skall vara enkelt. 

Vi kommer alltså att samlas kl 11 den 19/9 på åkern utanför Odarslöv där ESS skall byggas och spela låtar i Ess dur och eventuellt moll och mellan låtarna håller vi anföranden. Här kommer mitt tal på Odarslövs lycka:

 Kära åhörare. Anders Granström brukar berätta om mannen som står på perrongen på Lunds järnvägsstation och väntar på någon som skall komma med tåget. Varje gång det stannar ett tåg står han och tittar på alla som stiger av och söker efter den han väntar på, men denna person tycks aldrig dyka upp. Han står där ständigt dag ut och dag in, månad efter månad och väntar på den som skall komma med tåget. Tågpassagerarna ser honom men tar ingen närmare notis om honom, för det vet ju alla som stiger av vid Lunds järnvägsstation, säger Anders Granström, att i Lund är det gott om tosingar.

 Här står vi då, en grupp av tosingar från Lund, på en öde åker för att uppmärksamma världen om att det skall byggas en neutronkälla här. Jag vill därför utnyttja detta unika tillfälle till att lyfta fram några aspekter om ESS.

 Viss forskning kräver stora investeringar. Medan en del forskning bara kräver penna och suddgummi (Nåja, en kanske något förlegad ståndpunkt. Jag känner tydligt ilskna blickar i ryggen från dem som företräder den forskning jag tänker på. Lite datorer krävs kanske för det mesta i dagens forskning) så kräver annan forskning miljardinvesteringar. ESS kräver så stora belopp att inget enskilt land i Europa skulle själv kunna bära kostnaden. Jag tycker därför att det är fantastiskt att vi i Europa har kunnat enas om att finansiera detta gemensamt och att finna en placering, som accepteras av alla. Jag kan förstås inte bedöma värdet av de forskningsresultat som kan komma ut genom användning av neutronkällan men jag tror att de kan komma att bli betydande. Jag kan inte heller avgöra investeringen tränger ut annan väsentlig forskning. Den bedömningen måste göras av dem som har bättre överblick det totala forskningsfältet. Men jag tror att det här är ett unikt tillfälle som vi måste ta i akt, där europeisk samverkan skapar möjlighet till att få till stånd den här forskningsanläggningen, som också ger möjlighet till att balansera amerikansk forskningsdominans.

 Vår tubaspelare Gunnar vill lyfta fram ett krav på att anläggningen här skall förses med goda kollektivtrafikförbindelser, främst spårbunden sådan. Jo, Gunnar gärna det. Alla miljöaktivister älskar ju tåg. Visst, järnväg är sexigt och är dessutom en trygg teknologi som vi känner från ca 150 år tillbaka. När man däremot försöker att agera för att utnyttja videokonferens, web-konferens och andra IT-verktyg för att samarbeta över distans istället för att resa, blir man oftast bemött med ett ansträngt leende, som om man vore en orealistisk tekniknörd. Jag samarbetar med en operatör i videokonferensbranschen. De kallar sin firma för en oresebyrå. ”Res inte med oss!” står det på deras hemsida. Firmans försäljare kallar sig oreseledare. Det är OK med järnväg, men jag vill också kräva att ESS skall har väl utbyggd teknik för distanssamarbete, så att de 2000 till 3000 forskarna inte behöver resa så ofta till Lund, utan kan samverka och designa sina försök på distans och låta den lokala personalen här genomföra experimenten. Resa med järnväg är bra, men inte resa alls är bättre – för miljön. Fram för oresor och distanssamarbete.

 Jag tänker förövrigt ytterligare trappa upp kampen för oresor och när jag blir pensionerad. Då lovar jag att komponera en låt som jag skall kalla videokonferensmarschen. Sedan skall jag nästla mig in i Röda Kapellets styrelse och se till att vi spelar den vid varje konsert.

 Asch – det här talet blev ett alldeles för långt. Vilken darling skall jag döda?

Gasaremsa

Gasaremsan med ”s” anspelar på ett område längs västkusten, en remsa, där det finns tillräckligt med påfyllningsstationer för gas, som gör att man kan ha och köra med en bil som drivs med gas.  Nu finns det en annan gasaremsa. Det är en remsa från Åstorp, Svalöv och vidare över Eslöv, Sjöbo och Tomelilla där Shell vill provborra efter naturgas.

Det finns förstås en hel del protester mot provborrningar, eftersom man tror att miljön i området kommer att påverkas negativt. Det är säkert riktigt, men det finns också en annan aspekt.  Jag tänker på att nu när vi ska komma överens om att reducera våra av utsläpp rejält för att kunna begränsa växthuseffekten till två graders temperaturhöjning, hur kan man då motivera att man skall öppna nya fält för exploatering?  Borde inte gasen ligga kvar där den ligger. Eventuellt skulle den kanske kunna användas någon gång i framtiden av våra barnbarn eller deras ättlingar om förutsättningarna för fossileldning förbättras.