Det vattnas i munnen

Jag fick boken Imperiet av Ryszard Kapuscinski av min litcoach i födelsedagspresent. Jag läser den nu och har kommit till avsnittet om Kirgisien. Han berättar om besöket hos en fårskötare eller kanske en avancerad fåraherde som ansvarade för 600 får. Hälften var kolchosens får och hälften tillhörde hans egen familj. Kapuscinski kommer oanmäld till fåraherden och hans familj, men finner direkt en enastående gästfrihet. Omedelbart går man ut och slaktar ett får och bjuder på middag. Kapuscinski berättar följande historia om kalaset.

”Under kalaset serverades gästen det tillagade fårhuvudet. Gästen måste äta upp hjärnan. Sedan måste han peta ut ena ögat och äta upp det. Man skall minnas att ett fåröga är stort som ett plommon. Det andra ögat äter värden upp. På så sätt knyts ett brodersband. Det är en upplevelse man inte glömmer i första taget.”

Wow, det här gillar jag. Vilken mustig text och vilken förtätad stämning av gemenskap i ritualen kring fårhuvudet. Jag ser fram emot att resa till Kirgisien eller Kirgizistan som det heter numera. Det riktigt vattnas i munnen.

Avatar

Jag såg nyligen filmen Avatar. Utan tvekan en intressant upplevelse, inte minst ur tekniskt perspektiv. 3D-tekniken gav spännande effekter och trots att det inte är någon ny teknik så har jag inte sett den på bio tidigare (möjligen på planetariet i Köpenhamn). Tekniken började användas på femtiotalet som ett sätt att försvara sig mot att folk skulle stanna hemma och se på TV i stället för att gå på bio. Sedan dess har tiden gått utan att vi sett till den på bio.

Nu måste man säga att det blev spännande 3D-effekter med stor och vid skärm och dessutom ljud som fick en att känna sig i händelsernas centrum. Man fick göra hisnande färder i luften. Klättra i träd över avgrunder som kittlade svindelkänslan, se underliga flygfän flyga omkring ute i biosalongen. Emellertid var filmen ganska lång, och det var svårt att vara lika bedårad över effekterna hela tiden. Enligt God morgon världens kritiker är 3D-tekniken här för att stanna, men användningsområdet kommer nog att begränsa sig till vissa genrer, som action och kanske vissa barnfilmer. Snart kommer också 3D på TV och då kommer man att finna att den nya platt-TV:n, som vi nyligen köpt, kommer att kännas hopplöst föråldrad.

Att se på science fiction är ju spännande, inte minst för att kolla de framtida tekniker som skildras. Den första tekniken som man noterade i filmen, var förstås själva rymdfärden. Den var så långväga, att man måste ligga nedfryst eller i vart fall nedsövd under färden, för att inte åldras för mycket och tråkas ut till döds i ett rymdskepp med ytterst torftig miljö. Resan ställdes till Pandora, där det finns mineraler som är så åtråvärda att det är värd ansträngningen att resa dit och medföra nödvändiga maskiner för utvinningen av detta mineral och bostäder och utrustning för att kunna vistas i Pandoras atmosfär.

På Pandora använder man sig av flygfarkoster för transporter, men också och inte minst som stridsflygplan. Några av dem var en slags helikopterkonstruktion med två propellrar som användes elegant både för att lyfta farkosten och för att styra den. Andra flygfarkoster var som flygande fästningar – oklart hur de höll sig kvar i luften. Betecknande för alla de här farkosterna var, att designen såg genuint osympatisk ut. Dagens stridsflygplan ser ju eleganta, smäckra och stiliga ut, även om de kan sprida eld och död när de används på det sätt de är avsedda för. Stridsfarkosterna i Avatar hade på så sätt en mer ärlig design, då de såg precis så hotfulla ut som de också i verkligheten var.

Det fanns också ett slags robotar, eller kanske snarare kroppsförstärkare. Maskinerna hade ben och armar som en människa, fast mycket större. Inuti maskinen satt en människa som utförde rörelser med armar och ben som överfördes till maskinens motsvarande extremiteter, fast med stor kraft och precision, får man förmoda. En intressant lösning som skulle kunna ha sin tillämpning. I filmen var även dessa maskiner hotfulla till sin karaktär, och de klampade hänsynslöst fram och krossade allt i sin väg. Det är naturligtvis inte alls nödvändigt att en kroppsförstärkare måste se ut så där, den skulle kunna göras med betydligt elegantare och trevligare design, och kunna användas på ett betydligt mer konstruktivt sätt.

Den intressantaste tekniken är trots allt avataren själv. En fantastisk konstruktion. En sorts biologisk humanoid som tillverkats för att likna befolkningen på Pandora. Dessa humanoider kunde besjälas genom att en människa lades ned i en maskin som liknade en låda. Den som låg i lådan kunde med hjälp av maskinen styra avataren. Ja, inte enbart styra, även humanoidens anletsdrag kom att likna den person som styrde den. Det hette i filmen, att man styrde avataren, men man fick en bestämd känsla av att det i själva verket förekom en slags själavandring. Visst är det väl svårt att tänka sig att man ligger i en låda, utnyttjar avatarens sinnen och styr den så skickligt att den uppträdde som om den vore en levande varelse som visar närvaro, känner känslor och agerar som en social varelse. Nog tycker jag att det verkade som om själen faktiskt förflyttade sig till avataren. Visserligen hoppade huvudpersonen ut ur lådan ibland och då föll avataren i dvala. Detta skulle tala för att det rörde sig om styrning, men avatarens beteende talar snarare för själavandring. I filmens slutscen sker ju i vart fall tämligen säkert en överföring av själen från den mänskliga kroppen till avataren som, får man anta, kommer att fortsätta att leva i avatarkroppen hos befolkningen på Pandora.

Även om jag tidigare på bloggen skrivit om att jag har svårt att tro på att själen kan existera separerat från kroppen, så finns det ju tillräckligt många som tror på det (och jag kan ju för all del ha fel), för att det skall vara intressant att spekulera i att det skulle gå att framställa en ny kropp med avancerad biologisk teknik och få själen från en person att förflyttas från den gamla kroppen till den nya. Detta ger ju spännande perspektiv. Då skulle det alltså vara möjligt att lämna en gammal skröplig kropp och få en ny, samtidigt som själen, inklusive minnen, kunskaper och erfarenheter bevaras. I filmen visas hur huvudpersonens mänskliga gestalt, som är rullstolsbunden, kan springa fort och klättra i träd när han befinner sig i avataren. En sådan utveckling skulle så klart inte vara okomplicerad, men jag tänker inte problematisera den här utan bara låta mig fascineras av science fiction och tanken på framtida oväntade tekniska landvinningar som kan komma att förändra människors villkor.

Befolkningen på Pandora såg annorlunda ut jämfört med oss och hade andra egenskaper. En speciellt spännande egenskap var en slags hårfläta, som ytterst innehöll en kontakt. En sådan kontakt tycktes alla levande varelser ha på Pandora. Om man kopplade ihop sig, t ex med en häst (pandorisk häst förstås) kunde man överföra sina tankar och få hästen att gå dit man ville. Om man anslöt kontakten till livets träd kunde man också få kontakt med pandoriternas gud. Det verkade dock, om jag förstod det rätt, som att det inte heller på Pandora var helt säkert att Gud skulle ge bönesvar. Men så måste det naturligtvis vara, Gud vet ju bäst.

Nedräkning

Jag befinner mig nu på det sista året som anställd i Region Skåne. Nästa år vid den här tiden är jag pensionerad. Det känns som en slags nedräkning. För varje vecka kan man säga det var min sista vecka 2 som anställd, när januari är slut kan jag säga att det var den sista januari som anställd, i februari finner jag att jag får min sista februarilön och så småningom sista våren, sista sommarsemestern etc. och vips befinner jag mig där.

Man ställer sig frågorna, kommer jag att sakna arbetet och kommer arbetet att sakna mig? På den sista frågan brukar de flesta säga att arbetet kommer att fortskrida utan mig. Det kommer att bli en minimal störning. Många säger att det är som att dra upp fingret ur vattnet. Det kommer inte ens att synas att det har funnits ett finger i vattnet.

Icke desto mindre kämpar jag på. Ganska idogt får jag säga. Nog fasen skall det märkas när jag lämnar skeppet. Det finns ju de som har lämnat avtryck. Förre lasarettsdirektören på sjukhuset i Lund t ex. Han fick ett parkeringshus uppkallat efter sig. Jag kan ju känna mig ganska nöjd med att veta att det inte kommer att ske i mitt fall. Visserligen är en bil som står stilla den mest miljövänliga bilen, men parkeringshuset ingår ändå i det system som krävs för biltrafiken. Om jag lyckas med det jag försatt mig, så kommer det när året är slut, att finnas två avancerade konferensrum som kommer att möjliggöra att man kan utnyttja den bästa kompetensen, var den än befinner sig, vid multidisciplinära konferenser.  Det är konferenser där läkare med olika specialitet gemensamt tar beslut om vilken behandling som patienten skall ha. Detta skall kunna ske utan att någon behöver resa någonstans. Lyckas jag med detta kan jag känna mig både nöjd och stolt när jag går in i pensionsåldern.

Kommer då jag att sakna arbetet? Jo, det kommer jag nog att göra, men jag kommer inte att sakna de tidiga mornarna. Att kunna ta det lugnt med frukost och tidningsläsning kommer att kännas som livskvalité. Men vad skall jag göra när tidningen är läst? Den nyss genomlevda julledigheten bådade inte något gott. När frukost och tidningsläsning var över hann man på sin höjd knäcka några nötter innan det var kväll och läggdags. Men man får nog disciplinera sig lite mer som pensionär.

Vad skall man då göra egentligen? Städa garderoben och förrådet? Kan det vara livskvalité? Slänga sådant som barnen inte skall behöva ta hand om efteråt. Jo, förrådet behöver förresten målas också och en hel del renoveringsarbete finns det i Hästhult. Och så måste man ju pyssla om trädgården och gå på gympa då och då för hälsans skull. Man kommer förstås att ägna en del tid för barnbarnen och man kan ju utveckla sitt sociala liv och kanske bjuda hem vänner och bekanta lite oftare. Man kanske kan utveckla sitt musicerande, gå med i någon grupp som spelar annan musik än blåsorkestermusik, eller kanske läsa böcker, gå på teater, lyssna på radio, TV, gå på jazzbrunch och andra konserter, kanske resa lite. Ja, varför lite förresten, man kan ju resa en hel del. Luffa omkring sådär och lära känna nya miljöer och kanske människor eller göra lite mer längväga resor, lite äventyrligare resor i djungelområden, transsibiriska järnvägen eller så. Jag kanske kan sälja Hästhult och köpa en vingård någonstans vid medelhavet och leva där då det är kallt och ogästvänligt här hemma… oosch… Vad är det som händer? Jag tror att hjärnan kokar. Tankarna står som spön i backen, flyger hej vilt. Hur i allsindar skall jag hinna med allt det när det blir läggdags så snart tidningen är läst, man har handlat, lagat mat och skött lite övrigt allehanda och sett på rapport. Jag tror jag kommer att behöva en pensionärscoach.

Fem läxor

”Under 2009 fick vi återigen se varför Adam Smiths osynliga hand ofta är just osynlig: den finns inte där”. Det är Joseph E Stiglitz professor i ekonomi vid Columbia University i New York och Nobelpristagare i ekonomi 2001 som säger det i en artikel som publicerades i sydsvenskan nyligen. Man kan också säga att han är nobelpristagare i ekonomi, men frågan är om det skall ses som en merit. I den skaran finns ju också sådana som t ex Milton Friedman som genom sitt inflytande i Världsbanken skapat mycket elände bland de länder som behöver lån från IMF.

Siglitz artikel handlar om att den ekonomiska krisen har lärt oss fem läxor. Dessa läxor är:

• att marknader inte är självkorrigerande.
• att vi kan få förståelse för varför marknader ofta inte fungerar på det sätt som de är avsedda att fungera.
• att politiska åtgärder à la Keynes fungerar.
• att penningpolitik är mer än inflationsbekämpning.
• att inte alla innovationer leder till en effektivare och mer produktiv ekonomi – och än mindre till ett bättre samhälle.

Jag har inte mer att tillägga. Det bästa är att läsa artikeln i original.

Barmhärtighet solidaritet och rättvisa

Jag känner alltid viss betänksamhet inför olika initiativ som vill uppmana mig att lägga pengar till olika välgörande ändamål. Det kan naturligtvis vara min snåla och missundsamma sida som gör sig gällande, men det finns andra faktorer också.

Naturligtvis ger jag en del till välgörande ändamål. Främst genom autogiro, dvs en slags självbeskattning som jag inte märker något av. Autogiro är ett utmärkt sätt att följa Jesu uppmaning att, när man ger en gåva skall den vänstra handen inte veta vad den högra gör. Hade autogiro funnits på Jesu tid, tror jag att han hade rekommenderat det när man skall ge en gåva till något välgörande ändamål.  Ibland ger jag en slant till Palestinagrupperna som står varje lördag på Stortorget i Lund eller köper en Aluma fast jag inte vill ha tidningen. Visst händer det att jag ger en slant till en tiggare, men jag känner mig inte riktigt komfortabel med detta. Det kan ju förstås bero på att jag känner obehag inför att fattigdomen finns och att jag genom min allmosa tvingas att konfrontera den.

Niklas Zennström, grundare av bolaget Skype, som skapat stor välsignelse, inte minst för föräldrar och barn som bor långt från varandra. Genom enkel och billig teknik ger Skype möjlighet till, inte bara ljudkommunikation som vid telefon, utan också bildkommunikation. Betalning för kommunikationen baseras inte på uppkopplad tid och därför kan man lugnt kommunicera utan att fundera över vad det kommer att kosta.

Nu har emellertid Niklas sålt sitt företag och tjänat miljarder kronor. Innan företaget såldes var det registrerat i något av skatteparadisen och företagskonstruktionen förstås gjord komplicerad, så att det blir svårt att genomskåda hur mycket Niklas egentligen tjänat på affären. När han ställde upp på Ekots lördagsintervju ville han varken avslöja hur mycket han hade tjänat på affären eller hur mycket han hade betalt i skatt. Nu har han blivit filantrop. Han vill gärna göra något för miljön och fokuserar därför på Östersjön. Han har bl a finansierat en professur i Uppsala, som skall bedriva forskning om hur miljön i Östersjön skall bli bättre. När professuren skall tillsättas vill Niklas gärna vara med och delta i tillsättning och formulering av forskningsuppdrag. Men, säger intervjuaren, du är ju trots allt bara en amatör på miljöforskning, vore det inte bättre att låta sakkunniga, som vid vanliga professorstillsättningar, sköta detta. Nja, säger Niklas, om jag nu har skjutit till medlen så är det väl inte mer än rätt att jag också får inflytande på hur medlen används…

Har det då någon betydelse om välgörenhet bedrivs av filantroper istället för att pengarna tas in via skatten och under demokratisk prövning används i samhällets tjänst. Jag menar nog det. Visst är det många som haft glädje av filantroperna Soros, makarna Gates etc. Men om de som tjänar mycket pengar hade betalt skatt som de borde, så hade sannolikt medlen som kommit till det offentliga varit ännu större än de fonder som ställs till välgörenhetens förfogande genom filantropernas försorg. Inte minst om man betänker att de flesta som tjänar storkovan på skatteflykter, sannolikt inte är filantroper.

Ännu mer problematiskt blir det om samhället förutsätter att inte bara de stora filantroperna utan alla vi småfilantroper skall visa vår barmhärtighet och betala till olika välgörande ändamål. Då blir det också en fråga om en samhällssyn. I begreppet välgörenhet finns ingen föreställning om att samhället behöver förändras, som när man t ex talar om solidaritet. ”Man accepterar att vi har ett samhälle som består av rika och av fattiga, av de som kan ge och de som är behövande”.

Citat ovan är från en intervju i sydsvenskan med Sven-Eric Liedman pensionerad professor i idé och lärdomshistoria i Göteborg. Han bollar med begreppen rättvisa, solidaritet och välgörenhet. Han citerar Göran Johansson fd kommunalråd i Göteborg. Han säger att om man skall dela en korv mellan två personer rättvist, delar man den i två lika halvor. Om man skall dela den solidariskt ger man en större del till den som är mest hungrig. Om man bedriver välgörenhet kan man ju ge bort hela korven till den som är hungrig, men välgörenheten är som sagt en konservativ kraft för ett bestående samhälle med de som har och de som behöver.

Det vi behöver är ett solidariskt samhälle som kräver av var och en efter förmåga och som förser var och en efter behov. Jag trodde att denna formulering härstammade från Marx, men fick nu lära mej att den formulerats långt tidigare av Thomas More, som var verksam i början på 1500-talet. Han skrev då en bok som heter Utopia, som skildrade ett i många avseenden idealt samhälle.

Vill man fördjupa sig i begreppet solidaritet kan man läsa Sven-Eric Liedmans bok ”Att se sig själv i andra – om solidaritet”. Någon gång skall jag skaffa mig den boken och läsa den.

Kommentar till blog ”Allt kommer att brännas”

Jag tänkte vidare på Börjes kommentar och googlade lite på kolcykeln. Jag kollade ett par kapitel ur rapporten “Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change - The Physical Science Basis” för IPCC (Intergovernmental panel for climate change).

Det är så klart så, att en del av CO₂ från oljeförbränning tas upp av haven. Ungefär hälften av de CO₂ utsläpp som gjorts de senaste 15 åren har i själva verket tagits upp i haven.

“Were it not for the natural sinks taking up nearly half the human-produced CO2 over the past 15 years, atmospheric concentrations would have grown even more dramatically.”

Man kan emellertid inte förvänta sig att upptaget i världshaven skall öka, snarare tvärtom.

“Improved estimates of ocean uptake of CO2 suggest little change in the ocean carbon sink of 2.2 ± 0.5 GtC yr–1 between the 1990s and the first five years of the 21st century. Models indicate that the fraction of fossil fuel and cement emissions of CO2 taken up by the ocean will decline if atmospheric CO2 continues to increase.”

Det CO₂ som kommer upp i atmosfären försvinner mycket långsamt och följer komplicerade processer med olika tidskonstanter. 50% försvinner på 30 år, 30% finns kvar i århundraden och slutligen 20% finns kvar i årtusenden. Därför kan man säga att en stor del av den CO₂ som släpps ut ackumuleras i atmosfären.

“Carbon dioxide cycles between the atmosphere, oceans and land biosphere. Its removal from the atmosphere involves a range of processes with different time scales. About 50% of a CO2 increase will be removed from the atmosphere within 30 years, and a further 30% will be removed within a few centuries. The remaining 20% may stay in the atmosphere for many thousands of years.”

Om det vore så att minskad förbrukning av olja skulle få den effekten att stora delar av det CO₂ som släpptes ut absorberades i havet, skulle man kunna tänka sig att man kunde finna en nivå på oljeförbrukningstakten, som skulle vara klimatacceptabel, dvs att tillskottet av CO₂ till atmosfären skulle kunna vara försumbart. Då skulle man kunna tänka sig att 80% av alla länder kunde komma överens om att överge oljan för en annan mer klimatvänlig teknik medan 20% skurkstater skulle kunna fortsätta att bruka den olja som fanns kvar, utan att det skulle påverka klimatet. En intressant hypotes, men jag tror inte att det är mycket som talar för den. Dessutom är det inte helt harmlöst att CO₂ löses i havet. Havet försuras och det är inte så nyttigt för de varelser i havet som klär sig i skal av kalkföreningar.

Vilken våldsam historia

När vi på nittiotalet konfronterades med balkankrigen, stod de flesta av oss med gapande munnar och begrep ingenting. Vad håller de på med egentligen? Vi var ju vana vid att kunna identifiera den som var ond och den som var god och sedan kunde vi ta ställning för den gode och indigneras och protestera mot den ondes illgärningar. På Balkan var vi helt förvirrade. Vem var ond och vem vad god? Man slogs besinningslöst och ägnade sig åt etniska utrensningar. Alla verkade lika våldsamma och de flesta av oss klarade inte av att urskilja onda och goda i dessa konflikter.

Jag har just läst boken ”En historia om Balkan – Jugoslaviens uppgång och fall” av Sanimir Resic. Jag önskar att jag hade läst den boken innan dessa krig, men den var inte skriven då. Den gavs ut på Historiska media först 2006. Här kan man läsa om Balkans historia från folkvandringstid då slaviska folk slog sig ner på Balkan då Bysantinska riket sträckte sig upp på Balkan, vidare under mångårigt osmanskt styre och så småningom Habsburg och Ungern. Slutligen första och andra världskrigen och Titos Jugoslavien. Hela denna historia kantas av krig och bitvis bestialiska våldsamheter. De länder som nu har uppstått, har väsentligen aldrig tidigare funnits som självständiga nationer, åtminstone inte efter osmanska rikets intåg på balkan på 1300-talet. De definierar sig som språk-, kultur- och religionsgrupper och har tidigare funnits som områden och organisatoriska enheter under Bysan, Osman, Habsburg och på nittonhundratalet som en federation av stater.

Det är ju en rad olika folk som hör hemma i detta område. Det är slovener, kroater, bosnier, serber, albaner, montenegriner, bulgarer och makedonier. Resic berättar om hur osmanska riket accepterade de olika religioner som förekom inom imperiet. Islam var förstås rikets religion, men områden som dominerades av andra religioner fick status som nationer, som rapporterade till sultanens sändebud. Så kom t ex kroater som var katoliker att bilda en nation och serber som var ortodoxa att bilda en annan nation. Allt inom det osmanska riket. I Bosnien fann man tidigt, redan på femtonhundratalet, att man kunde få förmåner i det osmanska riket om man konverterade till islam. Många gjorde det och därmed uppstod den muslimska befolkningen i Bosnien som fortfarande är en sammanhållen grupp. Det var tom så att denna grupp, genom att anpassa sig till det osmanska riket, blev en slags jordägande överklass, åtminstone fram till slutet av artonhundratalet.

Under lång tig gick en gräns mellan Habsburg och osmanska riket genom Balkan, en gräns utmed vilken det stod många strider genom århundradena. Denna gräns skapade många motsättningar bl a mellan serber och kroater. I mellankrigstiden uppstod en federation av stater på Balkan, där Serbien hela tiden beskylldes för att vilja ta för sig på de andras bekostnad. Andra världskrigets inflytande innebar fascistiska influenser som skapade Ustasjarörelsen i Kroatien. Tyska nazister regerade i Serbien. Medan tyskarna nöjde sig med att rensa ut judar, kommunister och zigenare menade Ustasja att kroatiska och närliggande områden i Bosnien borde rensas också från serber. Från denna tid berättas fruktansvärt grymma historier.

En annan märklig händelse från 1389 har visat sig ha stor betydelse för, framför allt serbernas nationalistiska hållning. Det handlar om ett fältslag mot osmanerna vid Kosovo polje eller Trastfältet som det också kallas. Det var egentligen ingen seger. Den serbiske fursten Lazar blev dödad. Visserligen dödades också den turkiske sultanen Murad. Serberna har emellertid refererat till detta slag som att man vann en moralisk seger. Jag har, måste jag säga, väldigt svårt att förstå hur detta slag kan få serbiska nationalistiska känslor att blossa idag sex hundra år senare.

När Tito återskapade federationen av balkanstater insåg han nödvändigheten av att hålla ner de nationalistiska ambitionerna, särskilt serbernas, som tidigare ansetts ta för sig. Emellertid var gamla oförrätter inte glömda och dessa blossade upp i det hemska kriget på Balkan på nittiotalet. För närvarande rapporteras inte så mycket från Balkan. Serberna har ansökt om att bli medlem i EU och det är val i Kroatien, men hur är läget mellan albaner och serber i Kosovo? Det är bara att hoppas att våldet på Balkan verkligen är historia och att nya tider, kanske med hjälp av stabiliserande verkan från EU, kan innebära fredlig samvaro mellan folken på Balkan.

Resics bok är intressant att läsa om än kanske väl grundlig. Man får ta tid på sig för att läsa den. Den är emellertid välskriven och stoffet systematiserat på ett bra sätt, så att man kan hålla isär informationen och ändå finna sambanden. Om man finner att man har lust att veta mer om Balkans historia rekommenderas boken vänligt men bestämt.

Allt kommer att brännas upp

Ärligt talat, är det någon som tror att det kommer att finnas kvar någon utvinningsbar olja i våra oljefält i framtiden? Visst kommer varje droppe som är ekonomiskt utvinningsbar att också utvinnas oberoende av vilka klimatavtal som kommer att antas. Varje sådan droppe kommer att till slut brännas och utsläppen ackumuleras till CO₂ halten i atmosfären. Man borde således kunna göra en uppskattning om hur mycket olja det finns, lägga till lite för ännu inte funna oljefält och sedan räkna ut hur mycket atmosfärens CO₂-halt kommer att bli någon gång i framtiden och som följd av det beräkna vilken temperaturstegring det då kommer att bli.

De klimatöverenskommelser som kommer att göras, påverkar alltså inte den slutliga CO₂ halten i atmosfären (utom i ett avseende som jag återkommer till nedan), utan påverkar bara hur lång tid det kommer att ta innan vi har nått dit . Förbrukar vi lite mindre olja per år dröjer det helt enkelt längre innan oljan är slut. Nu menar ju vissa att det kanske inte finns så mycket olja kvar, och det skulle ju i så fall vara själva lösningen på klimatkrisen.

Enda sättet att få oljan att ligga kvar i marken är om vi hittar någon annan energikälla som gör oljeutvinning ekonomiskt olönsam. Vi måste ju under alla omständigheter hitta andra lösningar för energiförsörjningen, om inte den framtida bristen på olja skall få besvärande konsekvenser. Om vi kan bromsa användningen av olja genom klimatöverenskommelser, kan det innebära att vi vinner tid för att finna och utveckla tillräckligt billiga och miljöskonsamma fossiloberoende energiförsörjningssystem innan oljan tar slut.

Den enda rimliga lösningen till klimatkrisen är alltså att alternativen till oljan kan göras tillräckligt billiga så att oljeutvinningen blir olönsam. Visst kan oljeutvinningen göras olönsam genom politiska åtgärder, som att man t ex lägger skatt på oljan. När Hugo Chavez säger att det bara är socialismen som kan lösa klimatkrisen, så menar ha säkert att det är nödvändigt med statliga regleringar. Marknadsekonomin har ingen inneboende mekanism för att lösa miljökrisen. Marknadsekonomin har bara en övergripande drivkraft, och det är att öka vinsten på insatt kapital. Detta kan visserligen i vissa fall leda till sofistikerade och till synes oegennyttiga beslut, som att stödja kulturaktiviteter, bistånd och t o m miljöaktiviteter. Men det handlar i själva verket endast om att vinsten tas hem på lite längre sikt. Socialismen har också begränsningar om den t ex kombineras med demokrati. Då kommer beslut att väsentligen stäcka sig över valperioder. Om man tar beslut, som innebär uppoffringar för befolkningen, för att uppnå resultat på längre sikt, kommer populistiska partier att dyka upp och påverka nästa val. Återstår den upplyste despoten – diktatorn. Med tanke på den mänskliga karaktärens begränsningar, kommer det inte att gå att finna en person med tillräcklig klokskap och integritet, som skulle vara i stånd att lösa den uppgiften. Till detta kommer att det är beslut på global nivå som krävs, vilket skulle kräva en mängd kloka upplysta despoter som enbart har världens bästa för ögonen. Utopiskt, får man väl säga.

Enda lösningen till den här typen av globala problem tycks ändå vara marknadsekonomi, dvs att oljeutvinning och förbrukning görs olönsam och därmed stryps automatiskt. För att nå detta krävs det emellertid statlig styrning, som styr medel till forskning och teknisk utveckling inom energisektorn. Forskning som förhoppningsvis kan finna den karamell, som till slut tar död på oljan. Det är som en kamp mot en eldsprutande drake, som visserligen skänkt välsignelse åt folket under många år, men utan hänsyn till konsekvenser för kommande generationer. Vi måste nu få död på den eldsprutande draken – ju förr dess bättre.

Lymlar och poliser

Tack vare att jag är med på Facebook, där Gerd min klarinettkollega i Röde Horn är en av mina vänner, fick jag reda på att man i Danmark planerade att införa en ny lag – lömmelpakken – lagom till klimatmötet. Gerd, som är mycket politiskt engagerad, använde Facebook till att sprida information om lagförslaget och uppmana till demonstrationer. Protesterna hade förstås ingen framgång och lagförslaget antogs några veckor före mötet. Den nya lagen ger polisen kraftigt utökade befogenheter att gripa personer som t ex deltar i en demonstration. Man kan göra preventiva gripanden och behöver inte motivera varför man frihetsberövar personer i 12 timmar. Om man inte är dansk medborgare kan man bli frihetsberövad upp till 40 dagar utan närmare prövning. I svenska media fick man ingen information om det här förrän lagen började tillämpas i samband med klimatdemonstrationerna. Inget skrevs om lagförslaget och debatten och de protester och demonstrationer som föregick beslutet. Det är tots allt ganska lite vi får reda på om vad som händer i grannlandet. Tack vare Gerd och Facebook var jag emellertid väl informerad när jag for till Köpenhamn. Om jag skulle råka komma in i en grupp som misshagade polisen skulle det kunna hända att jag fick tillbringa julen i arresten, oberoende av hur seriös och laglydlig jag skulle vara. Eventuellt skulle jag kunna bli fri tidigare eftersom jag som svensk är nästan dansk och i vart fall inte muslim.

Jag for alltså till Köpenhamn med Röda Kapellet. Vi skulle spela tillsammans med Röde Horn bredvid demonstrationståget på Amagerbrogade. Vi var där i god tid och stod och spelade på en gata med ganska livlig trafik. Ca tre kvart efter att demonstrationståget lämnat Christiansborg passerade tåget oss. Det var en mäktig demonstration som fyllde gatan från höger till vänster, där tidigare den livliga trafiken hade gått. Det var fantastiskt roligt att spela för demonstranterna och efter varje musikstycke fick vi ta emot demonstranternas jubel och applåder.

Efter en stund tunnades emellertid demonstrationståget ut och det kom några personer här och några där. Först när vi avslutat spelningen strax efter fyra, då det började bli mörkt och vi skulle tillbaka till Lund till Röda Kapellets julkonsert, kom en ny front av demonstranter som åter fyllde gatan. Vi fick tränga oss genom för att komma till metrostationen som fanns på andra sidan gatan. Efteråt fick vi förklaringen till glappet i demonstrationståget. Polisen hade slagit till och lyft ut 70 personer ur tåget, strax ovanför den plats där vi stod. På detta sätt fortsatte polisen att ta demonstranter till fånga och innan kvällen var till ända satt 1000 personer frihetsberövade. Nästa morgon släpptes alla utom 13. Jag tycker att denna tillämpning av lymmelpakken visar, att farhågorna om att oskyldiga personer frihetsberövas bara för att de råkat befinna sig i demonstrationståget där de kanske samtidigt fanns några som uppträtt störande, besannats. Är det rimligt att polisen skall får arbeta med sk preventiva gripanden på det sättet?

Jag vill också gärna påpeka att det finns demonstranter som är mer än lovligt naiva och världsfrånvända. Jag tänker på den grupp som försökte ta sig in på Bella Center för att ”ta över klimatmötet”. Jag uppfattar detta beteende som extremt besvärande, ett beteende som kastar sin skugga över alla de seriösa demonstranter som gick i tåget den 12 dec, och kanske också i flera av de demonstrationer som hållits övriga dagar under konferensen.

Om klimatmötet kan man säga, att det kanske är ett viktigt resultat om man nu efter mötet verkligen kan tydligt klargöra vad man inte är överens om. Då kan man kanske jobba vidare med det till nästa möte. Kanske är det så att det är mindre grupper som måste komma överens om att gå före och inte vänta på beslut som alla kan vara överens om.

Sydsvenska säger idag att man tycker att en politisk clown som Hugo Cháves inte borde få utrymme på konferensen. Han talade ju bara om att det var endast socialismen som skulle kunna rädda jorden från undergång. Jag är medveten om att det finns problematik förknippat med ett sådant förhållningssätt, men om det är så att en sådan åsikt är så dödfödd att den inte alls borde få framföras, skulle jag bra gärna vilja veta vilka egenskaper i marknadsekonomin som överhuvudtaget verkar för en lösning av klimatkrisen.

Omänsklig välfärd

Välfärdssystem som inte kan missbrukas är omänskliga. När alliansregeringen tillträdde var ett av deras viktigaste mål att reducera kostnader i välfärdssystemen genom att minska missbruket av dem. Arbetslösa skulle få ett större incitament att söka jobb genom att arbetslöshetsersättningen blev lägre, vabbande föräldrar skulle ha intyg från dagis om att barnet inte varit där och reglerna för sjukförsäkring skärptes.

Problemet med regeringens åtgärder är att de inte enbart drabbar missbrukare utan också rättmätiga brukare. Givetvis måste man göra ansträngningar för att välfärdssystemen inte skall missbrukas, men i ett fungerande välfärdssystem måste man kalkylera med en viss procent missbruk. När man försöker att täppa till alla hål finner man plötsligt att människor med arbetslöshet och sjukdom kommer att drabbas. Sådana system är helt enkelt omänskliga.