Det händer i samband med begravningar i fromma sammanhang att man talar om att man skall få träffas igen på den andra sidan. Jag undrar en del över hur man tänker då. Jag tänker då inte i första hand på probelmet att hitta varandra bland alla miljarder själar som finns där. Det kanske finns en sorteringsmekanism, som gör att man hamnar bland dem man tycker om. Det finns ju inget som säger att det skulle bli så, men man kan ju tro det. Man tror ju som man själv vill att det skall bli. Det gäller ju också tron på att livet efter detta, att skulle bli bättre än detta livet. Det finns ju inget som säger det. Det kan ju lika gärna bli sämre – om det nu blir något liv alls. Men man tror ju som man själv vill att det skall vara.
Nej, jag tänker i första hand på vem det är som lever vidare, dvs vilken själ eller vilket jag eller hur man vill uttrycka det, lever vidare? Min själ förändras ju hela tiden. När jag var barn, var jag ett jag. Som tonåring, ung vuxen, småbarnsförälder och så småningom som snart pensionär upplever jag att mitt jag, min själ, allt eftersom har förändrats. Den har förändrats genom utveckling och erfarenheter. Så småningom kan det hända att jag råkar ut för slag eller blir dement och då kan mitt jag eller min själ förändras så kraftigt att mina nära och kära och vänner får svårt att känna igen mig. Vilket jag kommer att leva vidare efter döden? Blir det mitt slagrörda eller dementa jag eller blir det jag som jag är nu när jag är som klokast, som jag själv tycker, eller blir det mitt ständigt aktiva jag som småbarns- och tonårsförälder, som kommer att leva vidare?
Jag lyssnade på filosofiska rummet den 19/4 som handlade om himlen. Det var KG Hammar, Ylva Eggehorn och en jesuitpater som diskuterade. Det var ett förskräckligt flumpratande och jag lyssnade på programmet två gånger för att försöka förstå vad de sa. Det gjorde jag inte, utom på en punkt. När KG fick frågan om han trodde på att få träffa nära och kära någon gång efter döden eller på evighetens morgon, så säger han nej! Det är det första klara besked jag någonsin hört honom uttala. Det står inte i bibeln, säger han. Det är en folklig önskedröm. Det verkar som om KG och jag har något gemensamt där. Dock tänker han sig någon form av liv, eller vad det kan vara, efter döden. Han talar om en relation med Gud, som inte skulle upphöra i och med hans biologiska död – en relation som skulle befinna sig i ett evigt nu. Nu känns det inte riktigt som jag hänger med längre. Nåja, jag ju alltid säga som KG brukar säga: ”Det beror på vad man menar” med en relation. Om man ser sig själv som en del av kretsloppet och blir till jord, som man säger i begravningsritualen, så kan man ju säga att man fortsätter att befinna sig i en form av relation till skapelsen eller skaparen. Ja, så kan det bli, i ett evigt nu.
