Oj oj oj, vilken bredsida.Bengt Palmers levererade mot vänstersympatier i allmänhet och den progressiva musikrörelsen i synnerhet i sitt sommarprogram. Visst kan man väl såhär i efterhand tycka att proggrörelsen var väl dogmatiska och att det kanske hade kunnat finnas andra sätt att förhålla sig till den kommersiella musiken än att kräva att Kvällstoppen och Svensktoppen skulle läggas ner.
Palmers säger, att när han upplevde Berlinmuren byggas på sextiotalet, fylldes han med sådan avsky att han bestämde sig för att aldrig anamma någon vänsterideologi. Det är väl ingen som säger emot honom när det gäller avståndstagande till Sovjetkommunism och DDR:s kommunistiska regim, inklusive muren och jakten på de som försökte fly. Om man emellertid tar Berlinmuren som intäkt för att för att välja politisk inriktning, gör man det kanske lite för enkelt för sig. Visst Sovjetkommunismen, DDR och muren var avskyvärda, men hur såg alternativet ut? Alternativet till kommuniststaternas planekonomi är väl marknadsekonomi som t ex omfattades av England, Frankrike, Spanien och Portugal som på sextiotalet var kolonialmakter och de två senare dessutom regelrätta diktaturer vilket också Grekland var eller blev. Rhodesia och Sydafrika var apartheidstater och runt om i världen fanns flera diktatorer som man väl får säga i princip var marknadsekonomier. Om man skulle bestämma sin politiska hemvist i denna miljö genom att bedöma hur olika stater med olika ideologisk tillhörighet beter sig i praktiken kommer nog kompassnålen att ha svårt att finna en tydlig riktning.
Nej, man får nog försöka att analysera lite djupare än så. Det må så vara att de mest radikala proggorganisationerna på sjuttiotalet vandrade ut i öknen, men fartvinden från dessa rörelser drog med sig förändringar som skapade organisationer med mer varaktigt inflytande på samhället. Jag tänker på miljörörelsen, internationella solidaritetsrörelser, kvinnorörelser, radikalisering av kyrkornas diakonala och internationella arbete. Detta är rörelser som aldrig hade kunnat växa fram ur sextiotalets betongsocialdemokrati eller borgerlighet. Men proggens fartvind påverkade senare även några av de politiska partierna. Jag tänker då förstås på socialdemokraterna under Palme, men också på centern och folkpartiet.
Jag har respekt för att Palmers när han beskriver sitt liv som kommersiell musikproducent och kompositör och när han utifrån detta perspektiv tar avstånd från den proggrörelse som motarbetade den musik och den verksamhet som han själv bedrev. Men jag respekterar inte den totala sågning och raljerande hållning som han visade i programmet. Proggen var experimentell och yvig. En del föll på hälleberget, men annat föll i god jord och den politiska musiken lever kvar och har haft stor betydelse genom åren. Men sedan finns det förstås musik som är skön konst och som inte har direkt politisk innebörd. Den äger också sitt värde.
