Jag har alltid känt mig så okunnig när det gäller de finska krigen, men vid senaste bokrean kom jag över två böcker som skulle kunna förklara bakgrund och orsaker till det finska inbördeskriget 1918 och det finska vinterkriget 1939.
När det gäller bristande förståelse för det finska inbördeskriget kan jag känna mig i gott sällskap. Det sägs i boken att kriget är ett mysterium även för dagen yngre finska generationer. Hursomhelst, det framgår att finska inbördeskriget kommer fram ur ett maktvakuum som uppstod när Lenin efter ryska revolutionen tyckte att han inte längre behövde Finland, och accepterade landets självständighetsförklaring. De vita, som bestod av jordägande aristokrati och annan överklass, var skräckslagna över var arbetarklass och rödgardister skulle kunna ställa till med och det gällde att slå till hårt och bestämt. Det var alltså en klassisk klasskonflikt och den är kanske inte så svår att förstå, speciellt om man ser det i ljuset av att ryska revolutionen just genomförts. Det som jag tror att både jag och yngre generationer finnar har svårt att förstå, är det oförsonliga hatet och de massakrer som hände. Om man tar upp ämnet idag med personer man träffar i Finland, är det fortfarande så att tolkningen av kriget beror på vilken politisk hemvist personen har. Jag lyssnade på Jörn Donner på bokmässan där han talade om Mannerheim. Jörn sade helt oförblommerat att om inte de vita vunnit inbördeskriget, hade Finland varit en sovjetisk republik fram till 1991. Denna åsikt delas säkert inte av mer vänsterinriktade finnar, som snarare ser inbördeskriget som en slags resning av arbetarklassen som brutalt slogs ner.
Bakgrunden till finska vinterkriget är att Sovjet hävdade att deras möjligheter att försvara Leningrad i händelse av angrepp från väster var begränsade. Man hörde därför av sig till Finland om att få arrendera eller ännu bättre få annektera några öar i finska viken och en halvö vid finska vikens mynning, för att där kunna montera upp försvarsanläggningar mot eventuella angrepp mot Leningrad. Finland spelade poker, fast med usla kort på hand. Man avvisade kraven och förhandlade inte om några överlåtelser av landarealer. Finland trodde å ena sidan att Sovjets anspråk bara var första steget och att ytterligare anspråk skulle följa om man gav efter. Det fanns ju anledning till sådana misstankar med tanke på resultaten av motsvarande kontakter med de baltiska staterna. Å andra sida trodde man inte att Sovjet skulle sätta in militär aktivitet för att tillskansa sig det man ville ha. Finland avvisade alltså halstarrigt alla Sovjetiska anspråk. Till slut var Sovjets tålamod slut och man angrep Finland militärt.
Sovjet å sin sida var helt övertygad om att Finland skulle bli en lätt match. Det gällde, som man sa, att hindra de värsta hetsporrarna från att rusa rakt genom hela Finland och över gränsen till Sverige. Man utgick från att Finland hade en dåligt utrustad armé och att man förstås numerärt skulle vara helt underlägsen den väldiga Sovjetiska Röda Armén, som ännu inte hade decimerats i krigen mot Tyskland. Dessutom utgick man ifrån att det fanns kvar en inre konflikt i Finland sedan inbördeskriget. Det var trots allt inte mer än tjugo år sedan det uppslitande inbördeskriget utspelade sig. Man tänkte sig därför att det skulle finnas en stor grupp av arbetare och gamla rödgardister som skulle gå att vinna för Sovjets sak och som illojalt mot Finland skulle anfalla Mannerheimlinjen i ryggen. Det gällde därför för Sovjet ideologiskt med massiv propaganda övertyga dessa grupper. För det ändamålet skickade man in lastbilar i Finland via vägar längs den långa finsk/ryska gränsen, som inte Finland lyckades försvara. Dessa lastbilar var lastade med tryckt propagandamaterial och blåsorkestrar…ja, så står det.
