Man kan ju undra hur man tänkte när man första gången startade kärnkraftsproduktion. Det är väl ganska tydligt att man inte anlitade några etikprofessorer för att bedöma de etiska problemen med att producera farligt avfall som måste förvaras säkert eller övervakas långt efter att de brukande generationerna dött ut. Jag tycker att detta är det största moraliska dilemmat med kärnkraften. Idag finns det emellertid en omfattande mängd kärnkraftverk i drift, som redan producerat en stor mängd långlivat radioaktivt avfall, och då är det etiska problemet inte längre så stort att producera ytterligare avfall. Det blir visserligen mer avfall att ta hand om, men grundproblemet finns redan och förvärras inte så mycket av att produktionen fortsätter.
Trots att de flesta av mina ideologiska fränder är motståndare till kärnkraft är jag inte lika säker. Jag håller förstås med om att kärnkraften på sikt måste fasas ut, liksom olja som bygger på utnyttjandet av ändliga naturresurser, men det är väl närmast en truism. På kort sikt är jag dock tveksam till att vara allt för principfast. Jag vill förklara mig genom att kommentera kärnkraften utifrån tre aspekter: miljön, säkerheten och moralen.
Miljön: Kärnkraften utnyttjar visserligen ändliga naturresurser, men när kärnkraften drivs har man ju trots allt kontroll över restprodukterna. I vart fall så länge som kärnkraftverket fungerar och inte någon olycka har hänt. Restprodukterna må vara obehagliga, men man vet var de befinner sig, till skillnad från oljeeldning, bilism och många andra miljöbelastande verksamheter där avfallet sprids okontrollerat i luft, hav och marker.
Säkerheten: Tyskland beslöt nyligen att avveckla all sin kärnkraft på grund av händelserna i Japan. Besynnerligt beslut tycker jag. Tyskland är väl inget område som är utsatt för vare sig jordbävningar eller tsunamis. Jag tycker snarare att händelserna i Japan talar för kärnkraften än emot den. Kärnkraftverken i Japan utsattes för extraordinärt stor belastning, men ändå blev inte konsekvenserna värre. Kärnkraftverken klarade jordbävningen och stängdes ner på ett kontrollerat sätt. Däremot skadades reservkraftsutrustningen av den efterföljande tsunamin. Detta verkar ju för mig som en konstruktionsmiss. Visst måste det vara möjligt att placera reservkraften i vattentäta bergrum, som skulle klara hur stora tsunamis som helst. Om nu själva kylanordningarna skadades borde dessa kunna renoverats relativt snabbt, om man bara hela tiden hade haft tillgång till stabil reservkraft. Hursomhelst, det som hände i Japan har ju väldigt lite bäring på vare sig Sverige eller Tyskland.
Moralen: Det moraliska dilemmat med kärnkraften är som nämnts ovan att vi lämnar radioaktivt avfall efter oss, som kommer att vara farligt för människor i minst etthundra tusen år. Alla andra konsekvenser av kärnkraften tycker jag är små i jämförelse med detta. Idag föreslås att detta avfall skall slutförvaras oåtkomligt för framtida människor och djur. Detta förefaller vanskligt, eftersom denna tidsperiod helt enkelt är oöverblickbar. Det vi med stor sannolikhet kan förmoda är att det kommer minst en, kanske flera istider under denna tidsperiod.
Anledningen till att jag tycker att avfallet skall övervakas istället för att slutförvaras, är att jag anser att vi måste vara öppna för vad forskning och utveckling kan komma fram till när det gäller kärnkraftsavfallet. Vi vet hur utvecklingen inom kemin har gjort att man idag kan styra kemiska reaktioner i detalj för att skapa de produkter man vill ha. Hur kan vi veta idag, på vilket sätt man i framtiden kommer att kunna styra kärnreaktioner, så att man kanske kan oskadliggöra det farliga bränslet? Jag vet visserligen inte om det finns några naturlagar som skulle förhindra detta, som att det t ex skulle kosta otroligt mycket energi att oskadliggöra bränslet. I Ny Teknik kan man emellertid läsa om kärnkraftsreaktorer som finns på forskningsstadiet (fjärde generationens reaktorer) och som kan köras på utbränt kärnbränsle. För det första behöver man då inte längre utnyttja naturresurser och bryta mer uran från ändliga gruvtäkter. Det finns ju redan nu gott om utbränt kärnbränsle att tillgå. Samtidigt kommer den nya processen att bränna ner avfallet, så att det kommer att bestå av radioaktiva material som kommer att vara farliga för människor och djur i 300 – 500 år. Detta är också en lång tid, men trots all överblickbar på ett annat sätt jämfört med etthundra tusen år, som jag upplever som oöverblickbart.
Om det är så att det finns en teknik, eller man kan förvänta att det kommer att finnas teknik, som kan förkorta kärnkraftsavfallet farlighetstid från 100 000 år till 300 – 500 år anser jag att det är vår moraliska skyldighet att använda den tekniken, när vi nu ställt till det som vi har med det nuvarande kärnkraftsavfallet. Om det är så att den nya kärnkraftstekniken på något sätt är mer riskfylld än den vi har nu, så innebär det ju att det är vi som utnyttjar kraften, som också tar den risken. Med nuvarande kärnkraftsavfallet utsätts ju framtida generationer, som inte fått någon glädje av kärnkraftens välsignelser, för risker istället.
Det finns säkert flera andra aspekter som kan läggas på kärnkraften. Ur ett moraliskt perspektiv tycker jag emellertid inte att man bara kan lägga ner kärnkraften, utan att vara beredd att utnyttja ny teknik för att reducera det farliga kärnavfallets halveringstid och bespara framtida generationer av människor och djur från risker förknippade med detta.
