Vänsterpartiet å andra sidan vill förstås framhålla att det är just vinstintresset i vården som leder till vårdskandalerna och den avancerade skatteplaneringen förvånar förstår ingen på vänsterkanten. Det är ju vänstern som förstår hur kapitalismen fungerar. Från högerhåll är man vanligtvis naiv och tror blint på osynliga händer som balanserar tillgång och efterfrågan så att priser blir optimala och befolkningen får de vill ha och behöver till efterfrågad kvalité.

Socialdemokraterna har det svårt i den här debatten. De har ju kongressbeslut på att man skall acceptera vinst i vårdföretag. Samtidigt vill de ju naturligtvis utnyttja läget för att angripa den nu defensiva regeringen. Men man vet inte riktigt hur argumenten skall formuleras. Vinst – ja, men hur skall man stävja att vinstintresset går ut över kvalitén i vården? Det är synd att socialdemokraterna har schabblat så med idologin att man inte kan utnyttja det här guldläget till att trycka tillbaka regeringens ideologibaserade privatiseringar.

Nu är det kanske varken högern eller vänsterns som sitter inne men sanningen i debatten. Dessutom väljer ju nu alliansen att gå till angrepp, snarare än att låta sig kritiseras, när Maria Larsson säger att hon vill undersöka kvalitén, både i den privata och den offentliga verksamheten, jämfört med, menar hon, vänstern som bara tycks vilja undersöka problemen i den privata vården. Men det krävs en noggrannare analys än den som är möjlig att föra i mediabruset om man skall kunna hitta rätt. Jag försöker här analysera problemet lite djupare i följande punkter:

• Vården utförs både i privat och i offentlig regi av anställd personal. Denna personal har inte något vinstintresse, men kan vara bättre eller sämre i sin yrkesutövning. Den kan naturligt vis också ges bättre eller sämre förutsättningar för att kunna utföra sitt arbete.
• Problem med kvalité kan uppstå både i offentlig och privat vård. Skillnaden är, att i offentlig vård kan problemen åtgärdas direkt genom ingripande från kommunens ledning. Uppstår problem med privat driven verksamhet blir det en diskussion med företaget om vad kontraktet innehåller och vad åtagandet gäller. Kommunen kan inte själv direkt påverka verksamheten utan tvingas förhandla om detta med företaget. Det kan bli en utdragen process och det är inte givet att man kan enas.
• Offentlig verksamhet och rimligen även privat verksamhet styrs utifrån en budget. Det är ju våra politiker som ansvarar för att budgeten är tillräcklig när det gäller den offentliga vården. När det gäller privat vård lägger förstås vårdföretaget en budget, som är baserad på det bud som man har lagt och det åtagande man har skrivit kontrakt om. Givetvis omfattar denna budget både kostnader för uppdraget och utrymme för en förväntad vinst. Men även i det fallet kan man inte befria politikerna från ansvar. Man måste trots allt bedöma rimligheten i ett bud, och inte bara ta lägstbjudande. Det offentliga har ju god erfarenhet av att själva bedriva vård och borde kunna göra en rimligt bra bedömning av vad vården kostar. Politiker har helt enkelt ett ansvar att anslå tillräcklig med pengar för att det skall vara möjligt att ge en viss given vårkvalité. Vinsten blir förstås då en svårbedömd parameter.
• I den offentliga verksamheten är man nöjd om man inte överskrider budgeten. Tyvärr är det också så, att systemet ger incitament till att nå upp med kostnaderna till budgettaket, för at inte automatiskt få mindre resurser nästa budgetår. Politikerna sätter därför press på den offentliga verksamheten, genom att ständigt införa nya sparbeting och på detta sätt vill man skapa incitament till effektiviseringar. En chef som vill avancera eller behålla jobbet i en offentlig organisation måste visa att han eller hon kan hålla budgeten inklusive sparbetinget. När sparbetinget skall uppfyllas finns naturligtvis risk för att beslut tas som kan gå ut över vårdkvalitén, på samma sätt som när ett privat företag skall skapa utrymme för vinst. Situationen är alltså snarlik i det privata, där ägaren för en viss vårdinrättning försöker att sätta budgeten så snålt som möjligt så att man tvingas effektivisera arbetet maximalt för att hålla budgeten. Ett lågt anbud och krav på vinst kan naturligtvis innebära en effektivisering som ökar chanstagandet (om inget speciellt händer kanske vi klarar oss med en personal mindre på natten t ex) och tullar på kvalitén. Om chefen håller budgeten är detta givetvis gynnsamt för den lokale chefen och ger möjlighet till avancemang och kanske bättre lön. Nu har man dock gått ett steg längre och fört in bonusprogram till chefer lång ner i verksamheten, som ger direkt personlig ekonomisk utdelning vid ökad vinst, dvs inte bara att man håller budgeten utan också utför verksamheten med plussiffror jämfört med budget. Detta ger ytterligare incitament till att töja på mjuka kvalitetsparametrar för att öka vinsten och därmed omedelbart personlig vinst.
• När kommunen upphandlar privat vård förväntas den bli billigare än den offentliga. Detta är i vart fall ett av huvudskälen till privatisering. I Lund sägs det att Carema lade ett bud på äldrevården som låg tio procent under kommunens kostnader för samma verksamhet. Äldrevård är personalintensiv och det är inte lätt att trolla. Det handlar alltså om att reducera kostnader med tio procent och att dessutom ge utrymme för vinst. Det går inte att göra utan personalreduktion (MAS:en i Lomma konstaterar i SDS att det är för få händer i den privata vården). Personalen förväntar sig ju dessutom bättre löneutveckling i det privata jämfört med det offentliga. Frågan är förstås, hur mycket personal det behövs egentligen? Det beror å sin sida på vilken kvalité på vården vi förväntar oss. Det är klart att det går att få privata vårdbolag att leverera äldrevård med spa-kvalité, men det blir förstås till en annan kostnad. Om kostnaden för äldrevården hela tiden skall minimeras och kvalitétsparametrarna som skall användas för att mäta vården med är vaga och töjbara, så kommer äldrevården att hela tiden ligga på gränsen till vad som inte kan accepteras.

Dagens upphandlingsmetoder ger ju inte utrymme till att konkurrera med kvalité.  Utgångspunkten idag är att kommunen specificerar en kvalitetsnivå som sedan vårbolagen i en upphandling konkurrerar om att kunna ge till lägsta möjliga pris. Om man istället vänder på kuttingen och säger att äldrevården i offentlig regi får kosta en viss summa pengar. Då kan man sedan låta vårdbolagen konkurrera om vilken kvalitetsnivå på vården de skulle kunna erbjuda för det priset. Om man tvingas konkurrera med hur bra kvalité de kan erbjuda skulle vi få till en utveckling av kvalitén vården istället för som nu minimering av kvalitén, då man måste reducera resurserna så mycket det går och minska verksamhetens kostnader och för att kunna ge lägsta möjliga bud på verksamheten.  Problemet kvarstår förstås att kunna monitorera och följa upp att en viss kvalitetsnivå verkligen levereras.

Juholt inleder med att skudda sig i stoftet och ber så mycket om förlåtelse. Pressens dom är hård och drevet går. VU kräver att Juholt skall resa runt och säga förlåt. Han åker runt och säger förlåt till partiets medlemmar. Efter ett tag har media annat att syssla med, drevet har tystnat. Det visar sig då att han inte längre säger förlåt i sina tal till medlemmarna och ännu längre fram kan man höra Juholt själv säga: ”Jag ångrar att jag sade förlåt”. Undrar vad VU nu anser att situationen kräver – ett leve?.

Trots att de flesta av mina ideologiska fränder är motståndare till kärnkraft är jag inte lika säker. Jag håller förstås med om att kärnkraften på sikt måste fasas ut, liksom olja som bygger på utnyttjandet av ändliga naturresurser, men det är väl närmast en truism. På kort sikt är jag dock tveksam till att vara allt för principfast. Jag vill förklara mig genom att kommentera kärnkraften utifrån tre aspekter: miljön, säkerheten och moralen.

Miljön: Kärnkraften utnyttjar visserligen ändliga naturresurser, men när kärnkraften drivs har man ju trots allt kontroll över restprodukterna. I vart fall så länge som kärnkraftverket fungerar och inte någon olycka har hänt. Restprodukterna må vara obehagliga, men man vet var de befinner sig, till skillnad från oljeeldning, bilism och många andra miljöbelastande verksamheter där avfallet sprids okontrollerat i luft, hav och marker.

Säkerheten: Tyskland beslöt nyligen att avveckla all sin kärnkraft på grund av händelserna i Japan. Besynnerligt beslut tycker jag. Tyskland är väl inget område som är utsatt för vare sig jordbävningar eller tsunamis. Jag tycker snarare att händelserna i Japan talar för kärnkraften än emot den. Kärnkraftverken i Japan utsattes för extraordinärt stor belastning, men ändå blev inte konsekvenserna värre. Kärnkraftverken klarade jordbävningen och stängdes ner på ett kontrollerat sätt. Däremot skadades reservkraftsutrustningen av den efterföljande tsunamin. Detta verkar ju för mig som en konstruktionsmiss. Visst måste det vara möjligt att placera reservkraften i vattentäta bergrum, som skulle klara hur stora tsunamis som helst. Om nu själva kylanordningarna skadades borde dessa kunna renoverats relativt snabbt, om man bara hela tiden hade haft tillgång till stabil reservkraft. Hursomhelst, det som hände i Japan har ju väldigt lite bäring på vare sig Sverige eller Tyskland.

Moralen: Det moraliska dilemmat med kärnkraften är som nämnts ovan att vi lämnar radioaktivt avfall efter oss, som kommer att vara farligt för människor i minst etthundra tusen år. Alla andra konsekvenser av kärnkraften tycker jag är små i jämförelse med detta. Idag föreslås att detta avfall skall slutförvaras oåtkomligt för framtida människor och djur. Detta förefaller vanskligt, eftersom denna tidsperiod helt enkelt är oöverblickbar. Det vi med stor sannolikhet kan förmoda är att det kommer minst en, kanske flera istider under denna tidsperiod.

Anledningen till att jag tycker att avfallet skall övervakas istället för att slutförvaras, är att jag anser att vi måste vara öppna för vad forskning och utveckling kan komma fram till när det gäller kärnkraftsavfallet. Vi vet hur utvecklingen inom kemin har gjort att man idag kan styra kemiska reaktioner i detalj för att skapa de produkter man vill ha. Hur kan vi veta idag, på vilket sätt man i framtiden kommer att kunna styra kärnreaktioner, så att man kanske kan oskadliggöra det farliga bränslet? Jag vet visserligen inte om det finns några naturlagar som skulle förhindra detta, som att det t ex skulle kosta otroligt mycket energi att oskadliggöra bränslet. I Ny Teknik kan man emellertid läsa om kärnkraftsreaktorer som finns på forskningsstadiet (fjärde generationens reaktorer) och som kan köras på utbränt kärnbränsle. För det första behöver man då inte längre utnyttja naturresurser och bryta mer uran från ändliga gruvtäkter. Det finns ju redan nu gott om utbränt kärnbränsle att tillgå. Samtidigt kommer den nya processen att bränna ner avfallet, så att det kommer att bestå av radioaktiva material som kommer att vara farliga för människor och djur i 300 – 500 år. Detta är också en lång tid, men trots all överblickbar på ett annat sätt jämfört med etthundra tusen år, som jag upplever som oöverblickbart.

Om det är så att det finns en teknik, eller man kan förvänta att det kommer att finnas teknik, som kan förkorta kärnkraftsavfallet farlighetstid från 100 000 år till 300 – 500 år anser jag att det är vår moraliska skyldighet att använda den tekniken, när vi nu ställt till det som vi har med det nuvarande kärnkraftsavfallet. Om det är så att den nya kärnkraftstekniken på något sätt är mer riskfylld än den vi har nu, så innebär det ju att det är vi som utnyttjar kraften, som också tar den risken. Med nuvarande kärnkraftsavfallet utsätts ju framtida generationer, som inte fått någon glädje av kärnkraftens välsignelser, för risker istället.

Det finns säkert flera andra aspekter som kan läggas på kärnkraften. Ur ett moraliskt perspektiv tycker jag emellertid inte att man bara kan lägga ner kärnkraften, utan att vara beredd att utnyttja ny teknik för att reducera det farliga kärnavfallets halveringstid och bespara framtida generationer av människor och djur från risker förknippade med detta.

Jo, Mikael. Jag är det, när det bildas karteller, som hände för något år sedan, och då bolagen kunde tillskansa sig höga vinster. Jag tror att Du också blev moraliskt indignerad då. Om man kan undvika karteller, skulle jag tro att byggmarknaden är mer utvecklad och har bättre konkurrens än den som för närvarande gäller på den relativt omogna vårdmarknaden.

Det är dessutom lättare att skriva en kravspecifikation för en väg eller ett hus.  Det är väsentligen tekniska specifikationer som kan mätas och kontrolleras innan man betalar så att man får vad man har beställt. Jodå, såklart jag vet att det fuskas i byggbranschen och att det många gånger finns dolda fel som inte upptäcks förrän det är för sent, men jämfört med att köpa vård är det ändå betydligt lättare att försäkra sig om att man får det man beställt.

Hur går det då till när man skall köpa vård? Vad innehåller kravspecifikationen? Kanske är det tekniska uppgifter om att man skall erbjuda vård åt x antal äldre personer som skall få ha eget rum men y m² rumsyta var. Det skall finna tillgång till sjuksköterska och maten skall ha viss kvalité. Men hur många mjuka värden kan man specificera? När ett privat bolag tar över ett äldreboende och driver det med 80% av den personalstyrka som det offentliga ansåg sig behöva, kan man ju hoppas på smarta schemalösningar eller vad det kan vara, men jag är ganska säker på att de gamla kommer att märka skillnad i hur ofta man möter någon ur personalen. Hur ser nu mätverktyget ut och finns det något mätetal i kravspecifikationen att jämföra med? Skulle man uppenbart finna att företaget misskött sig så kan man visserligen utdela vite, men skadan är ju redan skedd. De äldre har lidit skada och det kan inte kompenseras. Dessutom måste det till rejält allvarliga brister innan vite utdelas eller att kontrakt bryts. I glappet mellan förväntad och svårspecificerad vårdkvalité och misskötsel som kan uppfattas som kontraktsbrott, finns ett spelrum som kan utnyttjas av vårdbolaget för att öka sin vinst och det är surt att veta att den vinsten faktiskt skulle behövas för att utveckla verksamheten och inte rinna in hos vårdbolagens finansiärer.

Jag menar att jämförelsen mellan vägbyggen och vård haltar betydligt. När offentliga medel används för upphandling av tjänster från privata företag, bör det gälla uppgifter som kan specificeras så tydligt att det inte råder någon tvekan att man får vad man beställt, helst redan vid leveransen, och att upphandlingen sker på en marknad med väl fungerande konkurrens. Dessa villkor kan gälla för ett bygge men knappast vid inköp av vårdtjänster.

Tyvärr har vi en del vittnesbörd om att offentlig verksamhet inte alltid sköts så bra som man skulle önska och att missförhållande har uppdagats. Det är möjligt att olika driftsformer kan ge upphov till nya och bättre arbetssätt, som alla inblandade aktörer kan ha glädje av. Frågan är ju då vad som skall vara incitamentet för att driva en alternativ driftsform. Om vinst skall vara drivkraft, måste vinstmarginalerna stå i proportion till den ekonomiska risken. Höga vinster skulle alltså motsvara att man gör högrisksatsningar. Det finns emellertid inga skäl till att vård skall bedrivas som spekulativa högriskprojekt. Vårdbehovet är väl beskrivet och det går att planera verksamheten utan att behöva göra spekulativa satsningar. Om man investerar kapital är det förstås rimligt att man får viss ränta på kapitalet, men så vitt jag förstår är det helt andra nivåer på vinster som plockas hem av de stora bolagen. Sedan finns det säkert andra incitament än vinst för att driva vård i en alternativ driftsform.

Ett exempel på effekten av utveckling som sker med hjälp av spekulationsekonomi är utvecklingen av läkemedel. När forskare har en lovande idé, som kan bli ett läkemedel till gagn för patienter med en viss sjukdom, måste de ut på riskkapitalmarknaden och söka finansiering. Detta leder till att vi får dyra läkemedel (riskapitalbolagen skall ju ha en rejäl slant tillbaka) och att endast läkemedel som kan ge ekonomisk lönsamhet utvecklas över huvud taget. Därför har vi många lovande forskningsresultat som aldrig blir läkemedel därför att de hjälper för få personer, alternativt blir läkemedlen så dyra att de spräcker sjukvårdens budgetar. Denna typ av driftsform för vård är det nog ingen som vill ha, men det gäller att dra upp rågången på betryggande avstånd. Borgerliga politiker leker lite väl lättsinnigt med alternativen och som vanligt är det vänstern som får förklara hur marknaden fungerar. De borgerliga litar blint på den osynliga handen som ser till att tillgång och efterfrågan balanserar och att konkurrensen optimerar vinstmarginalerna. Det är förvånande naivt.

När det gäller bristande förståelse för det finska inbördeskriget kan jag känna mig i gott sällskap. Det sägs i boken att kriget är ett mysterium även för dagen yngre finska generationer. Hursomhelst, det framgår att finska inbördeskriget kommer fram ur ett maktvakuum som uppstod när Lenin efter ryska revolutionen tyckte att han inte längre behövde Finland, och accepterade landets självständighetsförklaring. De vita, som bestod av jordägande aristokrati och annan överklass, var skräckslagna över var arbetarklass och rödgardister skulle kunna ställa till med och det gällde att slå till hårt och bestämt. Det var alltså en klassisk klasskonflikt och den är kanske inte så svår att förstå, speciellt om man ser det i ljuset av att ryska revolutionen just genomförts. Det som jag tror att både jag och yngre generationer finnar har svårt att förstå, är det oförsonliga hatet och de massakrer som hände. Om man tar upp ämnet idag med personer man träffar i Finland, är det fortfarande så att tolkningen av kriget beror på vilken politisk hemvist personen har. Jag lyssnade på Jörn Donner på bokmässan där han talade om Mannerheim. Jörn sade helt oförblommerat att om inte de vita vunnit inbördeskriget, hade Finland varit en sovjetisk republik fram till 1991. Denna åsikt delas säkert inte av mer vänsterinriktade finnar, som snarare ser inbördeskriget som en slags resning av arbetarklassen som brutalt slogs ner.

Bakgrunden till finska vinterkriget är att Sovjet hävdade att deras möjligheter att försvara Leningrad i händelse av angrepp från väster var begränsade. Man hörde därför av sig till Finland om att få arrendera eller ännu bättre få annektera några öar i finska viken och en halvö vid finska vikens mynning, för att där kunna montera upp försvarsanläggningar mot eventuella angrepp mot Leningrad. Finland spelade poker, fast med usla kort på hand. Man avvisade kraven och förhandlade inte om några överlåtelser av landarealer. Finland trodde å ena sidan att Sovjets anspråk bara var första steget och att ytterligare anspråk skulle följa om man gav efter. Det fanns ju anledning till sådana misstankar med tanke på resultaten av motsvarande kontakter med de baltiska staterna. Å andra sida trodde man inte att Sovjet skulle sätta in militär aktivitet för att tillskansa sig det man ville ha. Finland avvisade alltså halstarrigt alla Sovjetiska anspråk. Till slut var Sovjets tålamod slut och man angrep Finland militärt.

Sovjet å sin sida var helt övertygad om att Finland skulle bli en lätt match. Det gällde, som man sa, att hindra de värsta hetsporrarna från att rusa rakt genom hela Finland och över gränsen till Sverige. Man utgick från att Finland hade en dåligt utrustad armé och att man förstås numerärt skulle vara helt underlägsen den väldiga Sovjetiska Röda Armén, som ännu inte hade decimerats i krigen mot Tyskland. Dessutom utgick man ifrån att det fanns kvar en inre konflikt i Finland sedan inbördeskriget. Det var trots allt inte mer än tjugo år sedan det uppslitande inbördeskriget utspelade sig. Man tänkte sig därför att det skulle finnas en stor grupp av arbetare och gamla rödgardister som skulle gå att vinna för Sovjets sak och som illojalt mot Finland skulle anfalla Mannerheimlinjen i ryggen. Det gällde därför för Sovjet ideologiskt med massiv propaganda övertyga dessa grupper. För det ändamålet skickade man in lastbilar i Finland via vägar längs den långa finsk/ryska gränsen, som inte Finland lyckades försvara. Dessa lastbilar var lastade med tryckt propagandamaterial och blåsorkestrar…ja, så står det.

Det som oroar mig är att vi är så otroligt beroende av datortekniken. Om något skulle hända som gör att vi inte längre kan använda den här tekniken skulle samhället dyka rakt ner i en ekonomisk ravin. Vad skulle det då kunna vara som skulle kunna påverka datortekniken. Det skulle kunna vara, liksom ovan, att någon viktig metall eller annat ämne som behövs skulle bli en bristvara, men då kanske det finns en work-around för det.

Ett troligare scenario skulle vara att de människor, som idag tillverkar elektroniken åt oss, inte längre accepterar den lönenivå de har idag. Tänk om deras lönenivåer plötsligt skulle börja närma sig våra. Det skulle kanske innebära att en vanlig dator skulle kosta 50 000 kr istället för 5 000 kr. Tänk om det skulle gälla också för mobiltelefoner, om de skulle kosta mellan 20 000 och 50 000 kr. Hur många skulle då anse sig ha råd att ha dator och telefon?

Nu bygger ju både mobiltelefonnätet och Internet på att det är många deltagare i näten. Vem vill ha en mobiltelefon om det inte finns några man kan ringa eller messa till och vem vill annonsera på Internet och det inte finns tillräckligt många som ser annonserna och vem har då råd att erbjuda webb-sidor på nätet. Om andelen mobiltelefonanvändare skulle minska drastiskt kommer man inte att kunna underhålla mobiltelefonnäten och så småningom skulle det helt förfalla. Samma gäller Internet. Allt eftersom innehållet på Internet tunnas ut, minskar intresset för att använda Internet och detta kommer också att förfalla. Industrier och organisationer kommer inte längre att kunna underhålla sina datasystem och vi kommer att gå över till mer och mer manuella rutiner, som i och för sig kommer att ge många arbetstillfällen, men inte så hög lön.

En tiofaldig ökning av kostnaderna för dator och kommunikationsutrustning är förstås drastisk och kommer inte i ett slag. Däremot är det nog inte osannolikt att kostnaderna kommer att öka när Asiens folk får det bättre. Visst kan vi kanske förlänga processen genom at hitta nya låglönemarknader. Afrika kanske. Vad jag vill visa med det här resonemanget är att hela systemet är instabilt och förutsätter hög användning. Så länge elektroniken är billig i inköp och vi kan upprätthålla en hög användning av mobiltelefonnäten och Internet så kan systemen fortsätta att utvecklas. Men det finns en gräns där priset för elektroniken blir så dyrt att vanliga medborgare börjar dra sig för att köpa ny telefon eller dator och att användningen börjar minska. Vid en viss punkt uppstår återkoppling då dåligt underhållna mobiltelefonnät och få abonnenter att ringa till ytterligare minskar intresset för mobiltelefonin och när Internet-användningen minskar, minskar också utbudet av intressanta sidor, vilket minskar intresset ytterligare och allt går i en negativ spiral mot botten. Kan det här förhindras? Ja, jag vet inte. Det måste i vart fall förhindras innan återkopplingsfenomenet får kraft. Annars tror jag att man kommer att fäkta förgäves.

Palmers säger, att när han upplevde Berlinmuren byggas på sextiotalet, fylldes han med sådan avsky att han bestämde sig för att aldrig anamma någon vänsterideologi. Det är väl ingen som säger emot honom när det gäller avståndstagande till Sovjetkommunism och DDR:s kommunistiska regim, inklusive muren och jakten på de som försökte fly. Om man emellertid tar Berlinmuren som intäkt för att för att välja politisk inriktning, gör man det kanske lite för enkelt för sig. Visst Sovjetkommunismen, DDR och muren var avskyvärda, men hur såg alternativet ut? Alternativet till kommuniststaternas planekonomi är väl marknadsekonomi som t ex omfattades av England, Frankrike, Spanien och Portugal som på sextiotalet var kolonialmakter och de två senare dessutom regelrätta diktaturer vilket också Grekland var eller blev. Rhodesia och Sydafrika var apartheidstater och runt om i världen fanns flera diktatorer som man väl får säga i princip var marknadsekonomier. Om man skulle bestämma sin politiska hemvist i denna miljö genom att bedöma hur olika stater med olika ideologisk tillhörighet beter sig i praktiken kommer nog kompassnålen att ha svårt att finna en tydlig riktning.

Nej, man får nog försöka att analysera lite djupare än så. Det må så vara att de mest radikala proggorganisationerna på sjuttiotalet vandrade ut i öknen, men fartvinden från dessa rörelser drog med sig förändringar som skapade organisationer med mer varaktigt inflytande på samhället. Jag tänker på miljörörelsen, internationella solidaritetsrörelser, kvinnorörelser, radikalisering av kyrkornas diakonala och internationella arbete. Detta är rörelser som aldrig hade kunnat växa fram ur sextiotalets betongsocialdemokrati eller borgerlighet. Men proggens fartvind påverkade senare även några av de politiska partierna. Jag tänker då förstås på socialdemokraterna under Palme, men också på centern och folkpartiet.

Jag har respekt för att Palmers när han beskriver sitt liv som kommersiell musikproducent och kompositör och när han utifrån detta perspektiv tar avstånd från den proggrörelse som motarbetade den musik och den verksamhet som han själv bedrev. Men jag respekterar inte den totala sågning och raljerande hållning som han visade i programmet. Proggen var experimentell och yvig. En del föll på hälleberget, men annat föll i god jord och den politiska musiken lever kvar och har haft stor betydelse genom åren. Men sedan finns det förstås musik som är skön konst och som inte har direkt politisk innebörd. Den äger också sitt värde.

Artikeln slutar ”Shepard Fairey kom alltså som en gatukonstens internationella supernova och målade sin, förvisso väldigt vackra version av ”We shall overcome” på husväggen vid Jagtvej 69, men han var döv som en Friggebo för de inblandades känslor. Det var dumt och synd att han skulle åka därifrån med ett blått öga, men lärdomen kvarstår; innan Du medlar fred, ta reda på vad kriget handlar om.”

Nej, kommunismen bygger på att människan innerst inne är god och i första hand tänker på kollektivets bästa och sådan är inte människan. Ett samhällssystem måste ta hänsyn till att människan är egoist och värnar om sig själv och sin närmaste familj i första hand. Kapitalismens grundbult är just egoismen och alla kollektiva hänsyn som tas, görs därför att de ytterst gynnar mig och min familj. Till detta kommer demokratin med majoritetsbeslut där kapitalismen kan regleras eftersom den annars kan bli väl utmanande. Från liberalt håll heter det emellertid att marknaden skall regleras så lite som möjligt. Klåfingriga politiker skall inte säga vad som är bra eller dåligt för människorna. Den osynliga handen skall balansera tillgång och efterfrågan så att alla blir lyckliga. Men, det är precis som Lars Ohly säger, det kanske ser fint ut i teorin, men det fungerar inte i praktiken.

Detta säger han förstås med tanke på problemen på finansmarknaden, men det finns ju många andra exempel på kapitalismens problem i praktiken. Historiskt bygger t ex kolonialismen och slavhandeln på kapitalistiska principer och i nutid ser vi hur produktionen, som vi nu förlägger till låglöneländer, skapar barnarbete, utnyttjar personal med låga löner, skapar dålig arbetsmiljö och miljöproblem, som t ex läkemedelsföretaget som sköljde ut mängder med farliga substanser i intilliggande vattendrag i Indien. Hos oss ökar klasskillnaderna och kravallerna i London pekar på enorma skillnader i människors livsvillkor. En intressant analys av händelserna i London av Kenan Malik finns på följande länk. Länders budgetproblem skall lösas genom nedskärning i de offentliga utgifterna, vilket i första hand slår mot de som har det sämst ställt. I Sverige sker det genom åtgärder mot sjuka och arbetslösa. Att det blir protester i Grekland beror ju på att nedskärningarna drabbar de vanliga medborgarnas skolor och sjukvård, medan de som seglar omkring i lyxbåtar själva kan köpa sig den service de behöver och inte är beroende av de offentliga medlen. Nej, det är inte tal om att de skall ta sin del av bördan och bidra till de offentliga finanserna genom skattehöjning. Samma gäller nu i USA. Intressant är dock att notera att när det gäller USA så har till och med liberala Sydsvenskan blivit förespråkare för skattehöjningar – i USA förstås, inte i Sverige eller Grekland.

Alla liberaler är emellertid inte så inkännande att de tröstande talar om skillnaden mellan kommunismens teori och praktik. Nej, för Birgitta Olsson (FP) gäller att kommunismen döms uteslutande efter dess praktik och alla kommunistiska partier döms efter Sovjetkommunismens måttstock, till och med kommunister som ingår i Sydafrikas regeringskoalition. Hon påpekar att när hon föddes 1975 var en tredjedel av EU:s nuvarande medlemma kommunistiska regimer och att de nu alla är stabila marknadsekonomier. För fullständighetens skull kanske hon skulle ha nämnt att det också fanns ett par fascistiska diktaturer och en militärdiktatur i Europa när hon föddes. Det var inte så mycket bevänt med demokratin på den tiden. Sedan kanske hon kunde ha nämnt att det inte bara kommer ut gulligull från de fallna kommunistiska staterna. Visst ser man väl med skepsis på utvecklingen i Ryssland, visserligen inte EU-medlem men ändå, och rasistiska inslag i Ungerns politik och hur romer behandlas i Rumänien, bland annat. Arne Bengtsson skriver i DN om oligarkväldet och korruptionen i Lettland. Visserligen skall dessa företeelser kanske inte jämföras med Stalins utrensningar, men det kan ju vara klädsamt med någon lite brasklapp. Men det är väl så att politiker inte kan tillåta sig att vara för detaljerade. Breda penseldrag skall det vara. Kommunism = dåligt och kapitalism så kallade demokratiska marknadsekonomier = bra.

Sanningen är väl att verkligheten är så diversifierad och dynamisk att ingen av ismerna kan ge en heltäckande lösning på hur samhället skall styras. Det behövs nog en soppa med flera ismer som kan komponeras fortlöpande och anpassas till den rådande situationen. Visst behöver individen frihet men en dos solidaritet, som kanske inkräktar på den individuella friheten, är också nödvändig. I sanningens namn skall sägas att Birgitta Olsson faktiskt nämnde ordet solidaritet i sitt sommarprogram. Jag hajade till när jag hörde det, men hon är nog rätt ensam om att våga uttala det i alliansen. Och visst behövs det löneskillnader för att motivera ansträngningar i samhället, men de skillnader vi ser idag är helt oproportionerliga. Bara i Region Skåne, en offentlig organisation, har vi nu ett lönespann på 10 gånger. Helt oförsvarligt. Det är dessutom inte enbart ökad lön som ger motivation till arbete.

Jag har inte varit aktiv på bloggen sedan en tid tillbaka. Det beror på att sista tiden i arbetslivet var en spurt som krävde mitt hela engagemang och gav mig inte tillräckligt utrymme för att formulera mig i bloggen. Förhoppningsvis kommer jag att kunna återkomma framöver, nu när jag är pensionär. Det finns säkert saker man kan ha synpunkter på.